I morgon ska jag och Billy till Mariebergsskogen för att ranta runt i ringen. (Jag lovar, innerst inne är jag betydligt mer seriös, även om det "bara" är en inoff.)

Enligt listan jag har fått hemskickad är det hela tre dvärgpinschrar med. Före dvärgpinschrarna är det hela tre schnauzrar i olika storlek och färger, så vi får se till att vara på plats klockan 8 när det öppnar. Bedömningen börjar kl 9 och Billy går in som dvärgpinne nummer två. I grupp 2 är det 33 hundar anmälda, och totalt 56 hundar i ringen.
Om domaren dömer 25-30 hundar i timmen borde jag alltså kunna vara hemma vid lunch, om vi går vidare. (Annars är vi nog hemma ungefär 9.30...)

Jag, Håkan och hundarna har spenderat kvällen hos Ingela och Jan, hundarnas uppfödare. Vi har planerat utställningar, snackat skit, ätit glass och tittat och klämt på deras nya valpar. Så himla fina!
Nu är både jag och hundarna i princip redo för att hamna i koma i sängen, så jag fixar i ordning allt i morgon. Billy borde egentligen få sig en omgång med gummikardan, men det kan jag lika gärna göra i morgon när det är ljust ute.




Jag måste bara komma ihåg att svänga förbi Statoil och köpa en liten påse med ostbågar på vägen till utställningen i morgon bitti. Ostbågar är nämligen det i särklass bästa utställningsgodiset för Billy...

Idag fick Billy ha klövjeväskan på sig när vi gick ut på långpromenad.
Han älskar den..!
Så fort han får den på sig blir han väldigt mallig och stolt över sin hedersvärda uppgift, och sen kånkar han på. Den väger inte så mycket, totala vikten inklusive själva väskan är strax över ett halvt kilo. (En vältränad hund ska kunna bära 1/3 av sin kroppsvikt. För Billys del skulle det innebära 2,3 kilo, vilket är ganska långt från det halva kilot han bär i dagsläget.)

 

Ivan har vuxit till sig de senaste veckorna. Han är fortfarande en liten plutt, men kroppen börjar bli allt mer vuxen än valp. Han är så fin!

 

Dagen till ära har han ett katthalsband på sig. Hahaha.

 

Och lite film från promenaden:

Jag håller på att lära mig iMovie och testa olika funktioner. Ni får stå ut..!

När Ivan far som ett skott över gräsmattan ser han ut som en ko som nyss släppts på grönbete. Allt bus och hyss och all energi ryms liksom inte den där lilla kroppen. Det läcker liksom ut bus och hyss och energi ur alla hörn.

Han har orkat hänga med på alla upptåg i alla tempon hittills, och den här veckan tyckte jag att han var redo för lite upptrappning. Det är ju så olika, det där med valpar och vilka aktiviteter de klarar av och inte klarar av vid vilken ålder... Han har ju hängt med på långpromenader hela våren, men då i ett ganska Ivananpassat tempo.
Men hur som helst:
Igår tog jag med hundarna och ömsom joggade, ömsom powerwalkade 4 km i motionsspåret. Billy i sele och flexikoppel och Ivan lös och spritt språngande galen. Det var varkligen inga som helst problem för honom att hänga med (för mig däremot... HERREGUD vilken skamligt dåligt kondis jag har.)

Båda hundarna var väldigt nöjda med den rundan, och idag körde vi på samma koncept - fast på hemmaplan. Då blev det 3 km, men med samma tempo (tid/kilometer).
Det fungerar jättebra att ha Ivan lös, han följer vackert med och bryr sig inte om mötande människor eller ägnar spännande lukter någon särskild uppmärksamhet. Duktig, duktig pluttis..!

Idag tog jag med mig hundarna ut till den övergivna gamla grusplanen.
Jag och Billy måste träna mer följsamhet och kontakt om vi (jag) ska leva ett långt och lyckligt liv utan att irritera oss (mig) på varandra (honom). Ivan är med som släptåg, han springer lös och är givetvis följsammare än följsammast. Typiskt Ivan.

Billys teknik är inte lika åtråvärd, han luktar och kollar och drar i kopplet och skiter väl fullständigt i om jag sliter mitt hår i frustration. Åtminstone till en början. Efter några minuter var han riktigt snabb på att vara uppmärksam och hänga med i mina tempo- och riktningsbyten och gick (oftast) lugnt bredvid mig där emellan. Det är i alla fall en början.

Efter att ha jobbat i ungefär en kvart belönade vi oss med en riktig långpromenad där hundarna fick vara lösa större delen av tiden.

Lilla, lilla skithunden. Det är tur för dig att jag tycker om dig, det ska du veta.

Ivan har snott och strimlat en bajspåse.
I sängen.
I hela sängen.
Inga konstigheter, hälsar han.

Idag har jag provat att fylla gamla märgben.
Efter att läst många om och men och råd och tips på olika forum på nätet ska det tydligen vara sprättlätt; hundar äter uppenbarligen vad som helst. Mina bortskämda grabbar skulle antagligen inte bli helt överlyckliga om de fick ett märgben fyllt med grötigt torrfoder, men jag förstår själva idén.

Jag blötte upp lite av Billys torrfoder, när de hade sugit upp vattnet blandade jag i lite kycklingpastej (bortskämda var det, ja) och några små, små bitar blodpudding (bortskämda, som sagt) och sen toppade jag med en rejäl klick skinkost (var det någon som sa bortskämda?).
Och så rörde jag runt ordentligt innan jag kladdade der röran i märgbenen. Innan jag stuvade ner det i märgbenen fick Billy och Ivan provsmaka, och sedan satt de som fastklistrade vid diskbänken och försökte hypnotisera mig...

Hur som helst, nu ligger de i frysen och stelnar (benen alltså, inte hundarna).
I morgon ska de får prova den färdiga produkten.

I morgon ska jag och Billy till brukshundklubben. Det är nämligen näst sista gången på allmänlydnadskursen och det innebär bland annat att jag har ganska kort tid på mig att lära honom att slicka sig runt munnen på kommando...

På onsdag ska vi också till brukshundklubben. Då är det grillkväll och fri träning, och vi ska träna på skott. Billy bryr sig inte om påsksmällarna, han blir inte rädd eller orolig och reagerar knappast något alls. Det bådat got, men jag vill ändå ge honom en chans att känna till ljudet innan vi gör MH.

10 maj börjar agilitykursen. Jag tror att vi kommer att tycka att det är roligt, och att det kommer utveckla lite mer lagarbete mellan mig och Billy.

15 maj ska vi vara med på en workshop. Min (vår) vän Sara håller som bäst på att starta ett hundföretag (med både utbildning och hunddagis) och jag tror att det kommer bli väldigt, väldigt lyckat. Jag tror att Ivan ska få följa med, han behöver varje tillfälle där han kan träna upp sin charm...

En Billybild till. Han är så fin..!

Igår träffade vi Mimmi, en pudeltjej som Billy gjorde sitt allra bästa för att imponera på och uppvakta. Hon var inte särskilt intresserad, som tur var.
En korsning mellan pinscher och pudel borde väl rimligtvis bli en pindel?

Och en sån vill vi minsann inte ha...

Nisse, mammas och pappas cairn. 14 år och en riktigt gubbe.

Igår kvällspromenerade vi på hundbadet i Ugglarp, en strand där hundar får springa och bada och busa bäst de vill. Väldigt fint, tyckte både vi och hundarna. Det fanns snäckor i drivor och var tomt på folk, så vi dröjde kvar riktigt lääänge.

Hundarna älskar verkligen att vara på standen..!

Idag har grabbarna fått följa med till stallet en sväng.
Billy var löjligt nöjd, han älskar både stall och hästar. Ivan blev helt till sig när han upptäckte vilka kopiösa mängder hästbajs man kan hitta i ett stall.

Det där med hundar och hästbajs är något som många går bet på. Hundar i allmänhet älskar hästbajs. Med Billy jobbade jag helt enkelt med lite omvänd psykologi när han följde med till stallet som valp. Han fick nämligen springa runt och äta precis så mycket hästbajs han ville, vilket gjorde att han några dagar senare inte ens luktade på det. Och han är fortfarande inte det minsta intresserad av det. (Bra hund, den där Billy. Mycket bra hund..!)

Vi får se om det fungerar likadant med Ivan. Saker som är tillåtna är ju liksom aldrig lika spännande och roliga som förbjudna saker. (Men nu är det ju ändå Ivan vi pratar om. Han tuggade i sig hästbajs av uppskattningsvis halva sin kroppsvikt.) I vilket fall som helst satt han bak i buren och fes dödens fisar hela vägen hem från stallet. Att jag inte la mig ner och dog på fläcken, jösses vad de luktade..!

Över lag är båda hundarna jätteduktiga stallhundar.
Ivan är inte särskilt intresserad av hästar, han bryr sig inte om hur eller att de springer eller om de är nära eller långt borta. Billy är sedan länge väldigt förtjust i hästar. Han vill gärna pussas och kramas och lukta och hälsa, vilket kanske inte alltid är helt lämpligt. Dessutom blir han väldigt uppspelt när de springer. Han vill inte jaga dem, han vill bara följa med.
När jag fortfarande hade kvar min häst var Billy med ut på ridturerna, och han visade aldrig några tendenser att jaga någon häst, däremot ville han gärna springa med dem - framför eller bredvid. Å andra sidan älskar han att springa, så det är kanske inte så konstigt.

Idag har hela flocken varit på brukshundklubben samtidigt. Tydligen går både min och Håkans (eller Billy och Ivans, beroende på hur man ser det) kurser samma tid och samma dag de sista veckorna.

Jag och Billy fick träna på hundmöten (nemas problemas), inkallning med störning (duktig hund!) och att gå fint i koppel (katastrof).
Håkan och Ivan tränade också på att gå fint i koppel (duktig plutt!), passivitet (duktigt plutt!), inte ta godisen i skålen förrän man får "Varsågod!" (väldigt duktig plutt!) och inkallning (Ivan högg instruktören).

Så... ja. Det var ju helt klart mest positivt ändå.

Åtgärder:

• Billy och Ivan ska gå en egen promenad om dagen, alltså utan sällskap av varandra.
  Jag och Billy ska träna på att gå fint i koppel, Håkan och Ivan ska träna på kontakt och relation.
• Billy har nämligen stenkoll på mig när jag inte sitter fast i andra änden av kopplet, och jag befinner mig vid snörets slut behöver han ju inte hålla koll - han vet ju redan precis var jag är. Ganska enkel ekvation. På våra egna promenader kommer jag antagligen att se ut som ett välbalanserat fyllo; Jag ska byta riktning för att han ska vara tvungen att hålla koll på var jag är och vart vi ska och alltid belöna bakåt, mot mig.
• Ivan behöver trygghet och stabilitet i möten människor; han ska alltså känna sig trygg i det faktum att han inte behöver bli hälsad på.
  Ivan ska helt enkelt inte utsättas för situationer som han inte klarar av. Om han vill får han gärna hälsa, men man får inte hälsa tillbaks förrän Ivan utan tvekan är redo för det (och man chansar INTE!). Billy får gärna vara ett stöd och visa hur man gör. Med tanke på var vi började (när alla fick sin blotta existens utskälld) har vi kommit väldigt långt med träningen, men det är en bra bit kvar.

Nu är Billy anmäld till två inoficiella utställningar:
1 maj, Mariebergsskogen, Cockerklubben
7 maj, Forshaga, Värmlands Kennelklubb

Vi behöver rutin, och jag tror att det är två riktigt trevliga arrangemang. Mariebergsskogen är vårt favoritpromenadområde med alla grisar och getter och får och kaniner och Forshaga var vi på förra året...

Jag har ju hittat lillkameran nu, så dagens bus blev fångat på film.
Två av Kong Air Dogbollarna jag köpte på utställningen igår fick följa med ut i solen. Och herregud, vilka superbusiga hundar jag har..! Båda är så härligt, fånigt lyckliga och fyllda med hyss (samtidigt kan jag bli imponerad vilken bra lydnad jag har på Billy nu för tiden..!).

Jag pillade ihop filmen i iMovie, och här är resultatet:

Två bilder på killarna:

Jag firade Billys succé i utställningsringen med att ta med honom på en shoppingtur.
Det fanns massor av fint, och minst lika mycket fult. Jösses, vilka förskräckliga saker en del köper till sina hundar...

Jag kollade en hel del på utställningshalsband. Det finns väldigt många fina, glittriga, silvriga, glammiga, smaklösa. Bland annat provade jag att använda ett helstryp (i säkert 7 meter), men det kändes verkligen inte bra. Alldeles för skarpt och inte alls rätt för oss.
Han fungerar bra på kedjan jag har nu, men den åker ofta ner för långt när vi går. Men jag känner absolut inte att det är något som behöver lösas särskilt akut, om det ens behöver lösas över huvud taget.

Däremot hittade jag andra saker:

 

2011-04-17 | Excellent - 4 | Västerås, ABB Arena

Stor hane med mycket bra resning, nästan kvadratisk. Välvinklad fram och bak, aningen sluttande kors. Bra huvud med prarallella linjer och bra längd. Vacker halslinje. Fina rörelser, kan ha mer kraft fram. Mycket bra temperament.

Domare: Kirsi Laamanen

---

Världens bästa Billy ♥
Tänk att han blev excellent på sin första officiella, med mätning och hela rubbet.
Jag är så stolt!
Han är så fin!

Bild på trött och belåten Billy:

Idag passade jag på att cykla en längre tur medan solen sken. (Och skiner fortfarande! Det är så skönt..!)
De andra turerna har varit strax över 2,5 km vardera, och dagens tur blev en kilometer längre än vanligt.

Billy blev lite trött mot slutet, men fram till dess sprang han som Pinscherexpressen. Jag har som vanligt försökt att få honom att lugna ner tempot, men han är tycker fortfarande att det är lite för roligt...

Ivan har börjat tappa tänder.
Han börjar bli stor nu. Eller stor och stor... Han väger strax över 3 kilo och är fortfarande bara en liten, liten plutthund.

Jag undrar om den här lilla korven någonsin kommer bli en färdig hund. Han är fortfarande så liten och söt att folk inte riktigt kan hålla sig i skinnet när vi är ute, och jag blir fortfarande helt naaaaw och göllegöllegöll så fort jag ser honom.
Han kommer antagligen att komma undan med allt här i livet eftersom han är så vansinnigt söt.

I morgon är det utställning i Västerås som gäller!
Just nu ligger Billy och vilar sig i form, men om en stund ska jag karda honom, sen blir det lite ringträning. Jag tror att vi ska ta ett pass ute och ett inne. Ikväll blir det först en cykeltur, sen ett bad.
Vi åker jääättetidigt i morgon bitti; strax efter klockan 5 = Jag och Billy kommer garanterat sova i bilen. Hahaha.

Jag känner mig laddad, det enda som verkligen kan sätta käppar i hjulet för oss är om domaren mäter konstigt eller om Billy träffar på en löptik, får kåtslag och tappar all fokus på mig. Allt annat är vi ganska förberedda på...

När Håkan åker till jobbet är resten av flocken är mer eller mindre (oftast mer) medvetslösa. Om han är på riktigt gott humör kan han få för sig att ta en bild...

Och man kan ju undra hur långt avståndet mellan mina fötter egentligen är, och varför jag aldrig vaknar när jag sover sådär. Jag vaknar i princip alltid liggandes på sidan, rygg mot rygg med Ivan.

Lisa - Billy: 1-0

Äntligen börjar promenaderna gå bättre! Jag misstänker att någon av tikarna i kvarteret är på väg ur löp, så det är inte riktigt lika spännande längre. Billy är åter igen kontaktbar på promenaderna och jag vill inte vrida nacken av honom var tionde meter längre. Mycket, mycket fint.

Jag har börjat med en ny taktik för att bukt med det smått hysteriska nosandet och draget det medför. Den går ut på att "om du går fint nära mig i slakt koppel får du gå och lukta en stund sen". Hittills har Billy sagt "Okey, nu är jag här! Får jag gå och lukta nu?" och jag har sagt "Liiite till, lille vän. Du får gå här hos mig i mer än tre sekunder för att få nosa".
Och sen är vi överens.

Han har fattat grejen.
Gå fint - lukta.
Komma tillbaka och gå fint - lukta.
Komma tillbaka och gå fint - lukta.
Och så vidare, och så vidare...
Han får inte gå och lukta förrän jag säger till, och det är väldigt sällan något problem att återgå till min sida efter att ha fått lukta en liten stund. Inga konflikter, ingen irritation, inga bekymmer.

Vi har faktiskt kommit så långt att när vi möter en annan hund kan han gå lugnt (typ) bredvid mig, för att sedan få ett "Gå och lukta!" och då släpper han all fokus på den mötande hunden och lunkar iväg med nosen mot marken. Det beror givetvis på hur roligt den mötande hunden är, men vi är i alla fall på sätt väg.

Jubel, kära vänner..! Jubel!

Kvällens mest spännande: Mötte en hare i Gräsdalen. Tack och lov är Billy bara nyfiken, ingen jakthund.

På söndag är det utställning och Billy förbereder sig genom att börja fälla päls.
Hurray liksom.
Det blir med andra daglig puts fram till helgen.
Som tur är tycker Billy att det är jätteskönt att bli gummikardad. Han är faktiskt riktigt kool när det gäller att möjlig typ av vård. Han är van vid att bli pillad på och grejad med och undersökt. Nu för tiden brukar han till och med somna en stund när vi klipper klorna på honom...

När jag var på Gekås senast köpte jag en ny kloklippare. En helt vanlig i saxmodell, utan fjäder. Jag tycker att den här modellen är betydligt bättre än de andra som finns, och de hade den i en lite större storlek än vad jag har sett förut. Den är från Dogman och jag tror att jag inte ens betalade 25 spänn för den. (Man älskar ju Gekås. Det gör man.)
Kardan och schampot är från Hööks. Billys hud har varit lite känslig när det gäller schampo, så om han överhuvud taget schamponeras i stället för att bara sköljas av med vatten är det här det bästa hittills. Det är helt gjort på naturlig ingredienser, lindrar hudirritationer, vårdade oljor, rosmarin och jag vet inte allt. Nu badar inte mina hundar särskilt ofta. Men ändå.
Om han ska vara riktigt fin borstar jag honom med en fårskinnshandske också, då blir pälsen superblank. Det är ett gammalt stalltrick för att göra hästen tävlingsfin, och fungerar lika bra på hundar.

Smart lösning på problemet med the horror hormones:
Cykla med hunden!

Åååh, så skönt det är..! På med sele, fram med cykeln och helt plötsligt har man en uppmärksam hund som varken har tid eller lust att bete sig som en spårvagn eller spana efter brudar att ligga med. Han vill bara springa och kissa på väl utvalda lyktstolpar. Vi kan till och med träffa på läskigt gående tanter, stora varghundarna och en och annan stadsbuss utan att han ens överväger att byta färdriktning. Halleluja!

Kvällens tur blev drygt två och en halv kilometer, och eftersom Billy helst springer så snabbt han vill (= Pinscherexpressen) är jag noga med att både hastigheten och underlaget varierar. Jag vet inte riktigt hur mycket det spelar roll egentligen, men min inre hästtjej mår i alla fall bra när jag gör så.

Dix fick hem en Elvis igår, en dobermannherre på tio år vars husse dog för en månad sedan. Hon ska ha honom på prov och sedan eventuellt ta honom på foder i resten av hans liv.

Evlis är stenkool, han är väldigt bekymmerslös och vänlig. Ivan tyckte att det var en väldigt spännande kompis, och Billy ville... strimla honom.
Billy är ju liksom inte riktigt sig själv just nu, ibland är det hormonerna som spökar och tar över helt. Men vi tränade helt enkelt på att acceptera att Ivan leker med andra och att Billy inte får vakta honom. Och sen måste han ju faktiskt inte hälsa på och tycka om alla andra hundar. Det gick jättebra att gå promenad tillsammans och nosa lite i smyg, men han vill inte alls träffas och hälsa på nära håll.

Dessutom är det väldigt roligt att Ivan utmanar sig själv och bekantar sig med nya hundar. Han har varit lite feg och skeptisk förut, men nu börjar han bli en riktig kompismagnet.

Kvällspromenaden var verkligen helt öken idag.
Troligtvis är det en ny löptik i farten, för Billy var i det närmaste okontaktbar. Han blir som döv dammsugare med tunnelseende och har ingen som helst aning om resten av flocken. Det är så oerhört frustrerande, för jag orkar verkligen ta en diskussion med honom var tredje meter.

Jag till och med släppte kopplet en gång, för att se hur lång tid det tog innan han märkte att resten av flocken hade stannat och börjat gå åt andra hållet. Drygt 20 meter hann han traska med nosen tryckt mot marken innan jag tappade modet och ropade på honom. Han såg helt yrvaken ut när han tittade upp och förvånat undrade vart vi var.

Jösses, vad frustrerande det är! Och jag kan ju inte blir arg och bråka med honom, hans lillhjärna förstår liksom inte vad det är som händer och varför det plötsligt är så otroligt spännande. Det räcker antagligen med den hormonella förvirringen när det blir såhär, att jag blir arg och irriterad gör ju faktiskt inte saken bättre. Men ibland vill jag inget hellre än att släpa honom efter mig utan någon som helst pardon...

Idag har vi haft ringträning med bästa gänget..!
Billy har skött sig väldigt fint under träningen och spänner sig inte alls lika mycket vid mätningen nu, vilket gör att han landar på helt rätt och rimlig storlek. Så himla skönt! Vi har lite att slipa på inför utställningen på söndag, men jag är väldigt nöjd med både honom och mig själv med tanke på ambitionsnivån. Hahaha.

Ivan fick följa med för att jobba lite med charmen, och så hittade han en kompis. En trevlig svart tjej som också är fem månader - och ojojoj så liten Ivan är i jämförelse..!
Det var i alla fall fullt ös ett bra tag, så nu har vi en riktigt trött plutt här hemma.

Lägg särskilt märke till det mycket fina snöret som jag har knutit fast i klöven. Väldigt ändamålsenligt.

Här är spåret!

Jag gjorde en ny header nu på morgonkvisten.
Det känns väldigt fint att man välkomnas till bloggen av en bild på Billys rumpa.

Idag ska Billy träna på att stå fint på bordet, befästa "Puttikull!" (=Spela död, men med trevligare kommando) och lite burträning.
Ivan ska träna på att vänta på "Varsågod!" och lära sig ett trick. Kanske en tasstarget...

Tog en cykeltur med Billy nu på kvällskvisten.
Vi tog rundan på 2,5 kilometer, och han sprang som en springare från springstad hela vägen. Jag tänkte ta det lite lugnt, eftersom det är första gången vi gör det på riktigt, men det tyckte inte Billy.
HERREGUD vilken fart han har..!
Jag fick lägga lite energi på att få honom att trava emellanåt...

Nu ligger han i springkoma i soffan.

 

... ja, det blir så när Håkan får bestämma.

 

Precis HÄR, på just den här kvadratcentimetern luktar det jättespännande...

 

Ivan smiter snabbare än sin egen skugga...

Men se bara, vilka duktiga hundar!
Vi har provcyklat idag, jag och grabbarna. Först ledde jag hundar och cykel, sen fick Ivan prova att åka i korgen och sen cyklade vi en liten bit. Vi mötte till och med en stor lurvig hund utan att A) Ivan trillade ut korgen av blotta förskräckelsen eller B) Billy tvärstannade och blev övercyklad av underteckad. Jag är mycket, mycket nöjd med insatsen.

Sammanfattning:

Billy gillade farten.
Ivan gillade korgen.

Väldigt, väldigt lämplig, måste jag säga. Det hade varit något mer besvärligt om det hade varit tvärtom.
Jag hoppas att jag och Billy kan ta en sväng på egen hand sen i eftermiddag... Han kan behöva jobba av sig lite energi och lära sig att kunna fokusera på mig i stället för att vara som en spårvagn under promenaderna och jag behöver... ja... röra på fläsket.

Fick nummerlapp och info om utställningen i Västerås på posten idag.
Blev lite nervös av blotta tanken, faktiskt.

Hur som helst så får inte hundar som inte ska ställas ut följa med (=Ivan).
Attans.
Det borde rimligtvis innebära att inte Håkan heller kan följa med.

Suck!

Ibland är grabbarna riktigt seeeega med att äta frukost.
Enkel och effektiv lösning:

I söndags åkte vi till hundarnas uppfödare för att hälsa på söta valpar, socialträna Ivan och ringträna Billy. Och jösses vilka söta valpar de har! Två av dem är fem veckor nu, riktiga goa tjockisar som gärna hälsar och klättrar och myser. Och så de fick fem nya innan helgen. Jag kunde verkligen förställa mig hur pyttesmå dvärgpinschrar är när de är alldeles nykläckta. Så fina! ♥
Ivan skötte sig fint, han hälsade på både hundar och människor utan att skälla ut dem för deras blotta existens. Duktigt pluttis!

Såhär glad blir Billy när han får på sig utställninghalsbandet och snart ska upp på bordet. Lägg märke till den intensiva hypnosblicken; "Koooorv, kooooorv, koooorv...".

Ivans halvsyster Feliz, Wilja och Billy. (Ingela har tagit bilden...*)

Igår sålde jag min bil. Hoppsansa!
Så nu har buren flyttat in i vardagsrummet i väntan på att nya bilen ska bli leveransklar.

Eftersom buren har varit i bilen de senaste två veckorna har vi inte tränat så himla mycket burträning, mer än när det åks bil. Och när vi åker bil väljer han alltid buren, även om han inte vill hoppa in i den direkt från marken. Det löser man enkelt genom att låta honom hoppa in på den sidan av baksätet där buren inte står, så att han först hoppar upp på sätet och sedan går in i buren.
Bara det att han faktiskt hoppar in i bilen nu för tiden är ett jubel för sig, det har han inte gjort tidigare. Och det märks att det är en stor skillnad när han väljer det själv. De gånger vi har lyft in honom i buren/bilen är han inte alls lika lugn som när han gör det på eget iniatiativ.
Det är en hel del psykologi bakom den här träningen, vill jag lova!

Eftersom buren står i vardagsummet igen tränade vi lite i förmiddags.
Kommandot "Buren!" sitter som ett smäck och vi har avancerat såpass att han med lätthet kan skickas ut ur och in i buren utan några som helst problem. Säger man "Gå och lägg dig" när han är på väg in i buren så lägger han sig snabbt till rätta. Han har inte alls bråttom ut ur buren nu, vilket känns väldigt bra.

Jag har fortfarande inte stängt buren när vi har tränat inomhus, men nu ligger han kvar i den även om jag går iväg en bit (Inte utom synhåll, men ändå flera meter åt sidan). Han gillar inte hur buren låter, så det får bli nästa steg. Eftersom det är metallgaller så blir det ändå en hel del ljud.
Förut stötte Ivan till (eller anföll) burdörren när Billy låg där inne, och när det lät var Billy ute ut buren på en halv sekund... Han har inga problem med att gå in i den direkt efteråt, men vi behöver ändå jobba på det.

Finaste killen!

... men ett stort steg för Ivan:

Kiss med benlyft!

Den frågan ställer vi oss många, många gånger om dagen här hemma.
Om man är en liten Ivanhund på cirka 3 kilo kan man nämligen vara lite var som helst. Häromdagen hittade jag honom till exempel i hyllan i hallen. Han hade helt sonika klättrat (han kan inte hoppa så högt) upp i olika etapper (först tunnan, sen skänken, sen hyllan) för att undersöka möjligheterna att råna godisburken, och sedan blivit kvar där.

Billy trillade i älven idag.
Lilla, lillplutten..!

Han klev längst ut på isen - som sprack.
På mindre än en sekund var han ovanför vattenytan igen och försökte kravla sig upp, men utan att lyckas. Frambenen och överkroppen lyckades komma upp på isen, men inte resten av Billy. Och det syntes att han var rädd, och att det var jobbigt för hans kropp att kämpa så. (Mitt hjärta alltså, herregud!)

Efter att ha satt fast Ivan på torra land gick jag ut på isen för att försöka fiska upp Billy, och det gick! Som tur var hade han täcke på sig, så när jag hade fått tag i det kunde jag dra upp honom. Tack och lov!

Sen gick vi med raska steg till bilen, jag tog av Billy det kalla och blöta täcket och gnuggade honom torr med en fleecefilt. Han huttrade och skakade och såg väldigt ynklig ut.

När han väl var varm och torr var han vid lika gott mod som vanligt, men jag misstänker att han inte kommer att bada i sommar. Han tyckte att vatten var läskigt redan innan han gick genom isen, så chanserna att få bada med honom i sjön är minimala...