Mina hundar har fri tillgång till sitt torrfoder.

Det finns alltid mat i deras matskålar.

 

De äter när de är hungriga och de äter precis så mycket de vill ha och det enda jag behöver göra är att fylla på när det är tomt. Oftast så håller de sig till sin matskål, Billy har den vänstra och Ivan har den högra. Och de bråkar inte om mat. I vår flock är maten väldigt avdramatiserad, det är inte en resurs på samma sätt som tuggben eller leksaker eller kyvklingvingar eller mattes uppmärksamhet. 

 

Det är så skönt. 

Jag tror inte på det där med att hundar ska äta på fasta tider, eller på "sätt ner matskålen och ta bort den efter några minuter om hunden inte äter, till slut är hunden så hungrig att det äter direkt du ställer ner matskålen". Jag tror inte på att utöva makt genom mat. 

 

Mina hundar har dessutom helt olika matvanor. Billy äter sällan, men gärna mycket på en gång. Ivan äter lite då och då under dagen, ofta proppar han munnen full och går i väg en bit med maten för att spotta ut den och sedan knapra i sig den i lugn och ro. Jag lägger mig inte i. Skulle jag till exempel tvinga Ivan att äta en hel portion en viss tid på dygnet hade han blivit skitstressad och det hade bara inneburit konflikter.

 

Hundarna äter när och hur det passar dem och båda är i fint hull. Om jag kunde sluta mata Ivan med ost så hade han nog varit lite slankare, men han lider inte av några extra hekto. De vaktar inte sin mat, de kan äta ur samma matskål, det finns ingen hets kring maten, de äter lagom mycket och det blir inte krig om maten ens med andra hundar. 

 

Det här har provocerat många andra hundägare en hel del.
"Mäh!? Så kan du väl inte göra? Hur vet du att de äter tillräckligt/lagom mycket?"
(Jag ser väl det på dem, herregud. Jag vet också hur mycket foder jag köper och hur ofta jag köper nytt. De ligger perfekt i förbrukning.)
"Mina hundar skulle äta tills de sprack om jag gjorde så!"
(Då tror jag att du har skapat en hets och ett osunt ätande hos din hund. Ivan äter det mesta han kommer över och har aldrig nekat en godbit – men ändå äter han alldeles lagom mycket foder och har inga problem med att lämna mat i matskålen eftersom det garanterat finns kvar när han kommer tillbaka. Mat = trygg resurs = ingen anledning att hetsäta.)

(Nej, inte det minsta. Särskilt inte om mat är en bristvara, hundarna är hungriga och någon annan kontrollerar tillgången.) 

 

Jag är så oerhört nöjd med det här konceptet och att flocken är så harmonisk. 

Mitt lilla dream team ♥

 

Jag har anmält mig till en A1-utbildning och ska alltså bli agilityinstruktör till våren – som jag har längtat!

Utbildningen är uppdelad på två helger och den första råkar vara ganska precis en månad efter BF för människovalpen.

Hehehe. He.

 

Det ordnar sig säkert.

 

 Här är senaste banan vi körde på träningen i söndags förresten. Eller ja, det var i alla fall den jag hade gjort och utgick från. När jag väl hade byggt den hade det tillkommit ett hinder efter slalomen, 4 och 5 hade fått annan vinkel och 6 hade flyttat på sig. Men annars så :)

 

När jag sökte information om det här, alltså när Ivans färg på nosen började försvinna, så fanns det ingen information att finna. När färgen sedan började komma tillbaka var det bara ännu mer frågetecken, vitiligo blir ju bara värre - inte bättre. Det var alltså något annat mystiskt... Jag hittade ingen som hade varit med om samma sak eller hade liknande erfarenheter. Det här är för andra som har en hund som tappar färg, vars pigment försvinner eller bleknar på liknande sätt. Förhoppningsvis kan ni hitta hit. 

Kul.

Det finns inget som är värre än att klippa klorna, enligt Farbror Brun. Han kräver samtyckeslag för kloklippning, minst sagt.

Jag har ju en människovalp i magen, och det har minsann inte varit ens i närheten av en dans på rosor hittills vill jag lova.

 

Men vissa stunder, som i går på kvällen, är det väldigt mysigt.

När jag gick och la mig följde Ivan med, som vanligt (han älskar att gå och lägga sig, min lilla sovgris). Han kröp in under täcket och la sig så nära magen att han bara kunde, och så rullade han ihop sig där. Sedan låg han där och knödde mot magen medan människovalpen vaknade och knödde tillbaks en stund. De hade liksom kontakt med varandra på något sätt, genom magen. Båda kände av att den andra fanns där. Det var väldigt fint, och väldigt fascinerande. 

 

Ivan ligger förresten ofta på eller nära min mage nu för tiden, det har han inte gjort förut. Han har definitivt fattat grejen.

 

Men, om jag bara sätter på Billy ett täcke kan han gå hur långt som helst i ur och skur. Sätter jag däremot på Ivan ett täcke vägrar han ta ett steg frivilligt. Han vill hellre gå utan, oavsett väder, och föredrar färdtjänst innanför min eller husses jacka när det blir för kallt, blött eller blåsigt. Jag tror att han kommer älska människovalpens barnvagn...

Nu har Pivi varit knasig i ögonlocket i två veckor.

 

Första veckan bestod knaset av sår, svullnad, infektion och ömhet.

 

Andra veckan har knaset bestått av kalhet, lite kladd och kli.

 

Ögonsalvan vi fick utskriven verkade vara lite väl stark, för nu har han ingen päls kvar på ögonlocket och "putsar" ganska mycket. Sedan i helgen har jag slutat med salvan. I stället tvättar jag rent med ljummet vatten och smörjer med tassalva (!) från Trikem. Smörjer gör jag för att han inte ska bli torr eller flagna (eller börja klia) och för att det ska skydda lite när han putsar. Den är väldigt mild, lite lite antiseptisk, innehåller typ bara saker man kan äta och kladdar inte.

 

Han är fortfarande lite svullen, särskilt på morgonen, men inte alls på samma aggressiva sätt som förra veckan. Han är inte heller öm längre. Men det är fortfarande inte särskilt snyggt:

 

 

 

Ivan har det på sitt vänstra bakben, vi märkte det för ungefär två år sedan men vi har inte konstaterat det hos veterinär. Han lider inte av det, han har inte ont och knäleden "ploppar" ganska sällan. Själva ploppandet har oftast hänt när han liksom har fläkt benet lite, till exempel när det har varit snö, halkigt eller när han har glidit på stenar. Det går över av sig själv, men går snabbare om jag (eller någon annan) hjälper till att ploppa tillbaks benet i rätt position. Det är väldigt odramatiskt och han är helt oberörd av det, så det handlar inte om någon smärta och han har aldrig visat någon hälta.

 

Men jag funderar lite på vad vi ska ägna oss för aktiviteter?

Jag har googlat och det finns faktiskt inte så himla mycket information om det. Jag kan tänka mig att agility inte är den ultima sporten för Ivan med alla hopp och språng, till exempel. Men jag vet inte. Ska jag tänka "vila" så att det inte belastas, eller ska jag tänka "bygga" och belasta lagom?

Vet du som läser något?

Efter snart fem är på jorden har han fortfarande inte dött av att behöva göra det, men lik förbannat tror han att hans sista stund är kommen varje gång jag tar fram kloslipen. Och då är kloslipen ändå många gånger trevligare än kloklipparen, om man frågar Billy.

Nåväl. Det blev slipat och han blev sur. Det är lätt att bli sur när man anser att man har fått sina rättigheter kränkta. Som straff fick jag en lång blängblick och en hund som ytterst demonstrativt gick och la sig i sängen i gästrummet i stället för att hänga med resten av flocken i soffan. 

Min lilla suris.

I morgon ska vi slipa lite till. 

Det är så skönt när Ivan är foglig.

Nu ska jag bara försöka hålla koll på hans mage, med både metacam och antibiotika kan det gå utför ganska snabbt...

Billy och jag tävlade under helgen. DM går på lite högre nivå än vad vi är vana vid, det är väl typ klass 2. Banorna var så otroligt roliga, jag ska be domaren skicka dem till mig så att vi kan roa oss med dem fler gånger. 

 

Hur som helst - DM! 

Det var skitroligt. Jag hängde med gänget från Hammarö som jag tränade en del med förut och som lärde mig grunderna. De tävlar i klass 2 och 3, och vi hade supertrevligt. De är så himla duktiga och jag suger åt mig allt jag kan.

 

 

 

 

I andra klassen var banan ännu trixigare, så vi skärpte till oss. Fick ett slalomfel även där, och en vägran (tror jag?) på grund av missförstånd vid en tunnelingång. Däremot klarade vi alla svåra grejer klart över förväntan, och jag är mycket mallig över att vi tog oss runt med bara 10 fel på en bana som är en bra bit ovanför vår nivå. Vi hamnade på sjunde plats och firade med att åka hem och lägga oss i soffkoma tillsammans med en påse ostbågar. Fint ska de vara!

 

Duktig Brunis!

 

Nu håller Ivan på att vakna.

Veterinären har undersökt svullnaden, och trots sin storlek var den tom. Tack och lov! 

Han ska få ögonsalva, antibiotika och metacam i en vecka. Förhoppningsvis är det klart inom den tiden, annars får vi komma tillbaka och sedera honom kraftigare så att de kan spola. 

Han har precis börjat piggna till och låter som en motor, så arg och grinig... Och rädd. Lilla älsklingen.

Veterinären frågade snällt hur nära hon kunde titta på honom, och jag sa ärligt att en meter är nog ett bra säkerhetsavstånd. Det är lika bra att sedera honom på direkten, ingen idé att bråka med honom mer än nödvändigt. Det är jobbigt nog för honom som det är.

Ivan var så trött och hängig i går när vi kom hem. Han låg stilla och bara vilade i flera timmar. Det är som sagt väldigt påfrestande med veterinärbesök och sedering. Jag var mest orolig för att han inte kissade på hela kvällen, eller hela natten, trots att han fick följa med ut. I morse släppte jag ut honom vid halv sju, och det var första gången han kissade sedan innan vi gick in till veterinären - vid strax efter 16 i går. 

Jag lyfte nyss på täcket och tog en snabb titt på honom, och svullnaden ser finare och mindre ut än förut. Tack och lov!

Näe, det blir ju inte bättre det här. På morgonen ser det verkligen ut som skrutt. I morse var han väldigt gnällig och ynklig och öm.

 

Före tvätt:
Efter tvätt:

 

Tvätt och tvätt, jag kan med nöd och näppe stryka över det med en koksaltlösningsdränkt bomullsrondell...

 

Veterinären ringer upp om en timme. Jag hoppas på medicin i stället för undersökning och behandling. Det vore skönt att spara in på den sederingen, det sliter ju så på lillkroppen...

 

 

Uppdatering: 

Efter ett långt samtal med vår ena veterinär har vi fått tid för undersökning klockan 17:20 i dag. Jag har förklarat noga att Ivan är rädd och inte vill bli hanterad av främmande personer och att det är väldigt påfrestande för honom att vara hos veterinären. Jag önskar verkligen att han var en tryggare individ vid såna här tillfällen, men med tanke på att han just nu är många resor bättre än för bara drygt ett år sedan och att det är milsvid skillnad på honom nu och på hur han var när har var yngre så får jag ändå vara tacksam. 

 

Jag önskar faktiskt att skadorna kunde vara lite mer rättvist fördelade mellan hundarna. Billy (som är trygg och hanterbar) har varit hos veterinären en enda gång, utöver den årliga vacciationen. Ivan är hos veterinären flera gånger om året...

 

Jag tyckte mig ana en förbättring ganska snabbt, och när vi var ute på promenaden hade svullnaden gått ner avsevärt. Därmed är det också rödare igen, eftersom såret kommer fram tydligare när det inte är lika uppblåst längre. 

 

Just nu ser det ut ungefär som det gjorde i torsdags. Han är inte så svullen, men det ser lite blött och rött ut. 

Om Ivan hade kliat duktig på ögonlocket under dagen i går?

Jajamen.

 

Det såg inte särskilt härligt ut när jag kom hem från jobbet, och jag var väldigt nojig över att svullnaden skulle vara fylld med var. Det var nämligen lite kladdigt...

 

Nåväl, jag tvättade och undersökte så gott det gick. Pivi var inte helt förtjust i att låta någon röra, om vi säger så. Efter både möda och besvär (och drama) var ögonlocket i alla fall rengjort. Sen fick Ivan ha krage på sig för att han inte skulle komma åt att klia och putsa.

 

 

Kragen har han haft på sig i princip hela dagen i dag också, han finner sig alldeles utmärkt med den på och just nu ser det rätt fint ut. Han är fortfarande svullen, men det är rent och torrt i alla fall. Dessutom får jag klia lätt och försiktigt på och kring ögonlocket, så det gör nog inte så ont längre i alla fall. 

 

Kämpa på, lilla loppa!

 

I går efter att jag hade tvättat rent och låtit det lufta i någon timme strök jag på ett tunt, tunt lager honung på Ivans sår, och i morse upprepade jag proceduren. Först tvätta försiktigt med desivon, sedan lufta en stund och så på med lite honung. Han är verkligen inte särskilt pigg på att låta mig vara där och peta, men det är som tur är en väldigt snabb behandling...

 

Honung är fenomenalt, jag använde det mycket till hästarna förr – och till mig själv. Det finns medicinsk dunderhonung, men vanlig hederlig svensk ekologisk honung går minsann inte av för hackor när det gäller sårvård. Det är bakteriedödande, skyddar såret och skyndar på läkningen. Toppen att alltid ha hemma, med andra ord. 

 

Dessvärre är det både rätt så kletigt och smakar ganska gott, men på sår som är utom slickhåll går det fint att använda. 

 

I går var Ivans sår ganska rött och argt, i dag är det lugnare och är mer som en blåtira. Skönt att det går åt rätt håll! Han är fortfarande lite svullen, och det dumma med svullnader är att de gärna kliar lite. Hoppas att han har annat att tänka på under dagen... 

 

Jag har tvättat försiktigt, han är lite öm och lite svullen - men det ser ändå ytligt och rätt fint ut. 

Kan vi hålla tummarna för att det inte bli infekterat? Ivan har varit hos veterinären tillräckligt ofta ändå, kan jag tycka...

Ivan är väldigt nöjd med det, men i dag tänkte jag vara bussig och låta Billy gå i långlina för att göra sig av med lite spring. Gissa om han blev lycklig när han insåg att promenadtempot kunde höjas till en nivå som han föredrar?

Däremot, en liten note to self:

Efter 250 meters promenad fick hundarna upp ett spår, och sen galopperade de mot horisonten i vindens hastighet. Jag höll inte i Billys lina, Ivan var lös. När Billy får upp ett spår slutar både hans öron och hans hjärna att fungera, och det är precis därför han inte får vara lös.

Tack och lov vände de och kom galopperandes tillbaka efter inte alls lång tid, men vad som kändes som typ ett dyn eller så. Efter det höll jag duktigt i linan, vill jag lova.

Oh well.

Nu ligger alla flockmedlemmar i soffan, nöjda och belåtna. 

Billy har förresten ett nytt täcke i softshell. Eller ja, nytt och nytt... Jag köpte det förra året, men passformen var bedrövlig, så det behövde få sig en omgång med symaskinen och det tog jag inte tag i förrän härom kvällen. Snyggt blev det i alla fall!