Hundarna håller ganska låg aktivitetsnivå, Ivan brukar ligga och sola på balkongen och Billy håller mest till i soffan eller sängen.

Hur som helst, varma dagar och varma hundar tycker om kalla grejer:

Mina hundar kan till exempel tycka att isbitar är jätteroliga och att vattnet är godare om man får dricka det på balkongen. De brukar dessutom få fryst fiskfilé att äta som mellanmål. Mycket uppskattat, vill jag lova!

Om Ivan sprang i skogen och missbedömde både avstånd till och djupet i den gigantiska vattenpölen? Mjo.

Om vattenpölen var 40 cm djup? Japp.

Om det sa plums? Oh ja.

Om Ivans humör blev snäppet sämre när jag satte på honom ett fleecetäcke? Jorå.

Nu ligger det två stycken väldigt trötta killar i soffan. Både Billy och Ivan fick följa med på Billys spårkurs idag.

Ivan har fått vara exempelhund när instruktören visade hur man börjar shapa (shejpa?) in apportering. Dog lite av stolthet. Det finns ingen som kan tro att han har varit arg och rädd, nu är han mest bara uppmärksam och mutbar. Heja Ivan!

Jag älskar att allt arbete vi har lagt ner för att få Ivan att acceptera och hantera människor, umgås, ta kontakt och jobbet med toleransträning har gått så himla bra.

Däremot är han ingen spårhund.

Hahaha.

Herregud, han bara larvar runt i skogen och undrar vad som händer och om man kan tugga på den där pinnen och fånga den där myggan och kissa på det trädet - och så hoppsan hittar han godis, bara sådär. Gratis godis liksom. Rena rama magin.

Om Ivan ska bli spårhund har vi mycket att jobba på....

Billy är såklart tvärt om. Det är liksom så vi jobbar i den här flocken.

Han spårar som om han aldrig har gjort annat, och jag får skäll av instruktören för att jag snällt följer med i hans tempo. Hoho. Måste bromsa! Och så måste vi verkligen jobba på att just sluta jobba. Billy tycker att spårandet är lite väl självbelönande, han väljer hellre att fortsätta än att tacka för sig och ta emot sin belöning när spåret är slut.