Nytränad och fantastisk brun hund. Vi tog oss äntligen i väg på träning! 

 

Billy var kalasfin, medan matte hade problem med att andas (jag är sjuk i form av envis förkylning). Han tog min handling skitbra och jag kände verkligen att jag kunde lita på honom. Bästa Brunis!

 

Lite fusk i slalomen, men i övrigt toppklass. Särskilt eftersom det var så längesen vi tränade. 

 

Åh vad jag älskar den här hunden!

 

Jag har svårt att inte bli imponerad när Ivan går från promenadhund till jägare på ett ögonblick. För honom är det en ren reflex, en instinkt. Han är råttjägare, det är hans arv och det är hans jobb varesig han eller jag vill det eller inte.

Billy har inte samma intresse. Visst är det roligt att hitta en mus och jaga den, men att göra något mer än att på sin höjd slå till den med tassen - nä, där går hans gräns. 

Hos Ivan finns det liksom inte ens en tvekan.

För ungefär ett år sedan flyttade kaninpälsarna in. (Innan det var de riktiga kaniner som bodde granne med oss.) Och sedan dess har Billy älskat sin kanin i nöd och lust. Han har haft den som leksak, flickvän och snuttefilt. Han hämtar och bär och vaktar. 

 

Jag har inte sett honom så här med något annat, inte ens Ivan får samma uppmärksamhet som kaninen. Men det är rätt mysigt, han får ha kaninen som sin. Mina hundar har rätt att äga.

 

 

 

 

Den här bilden är från första kvällen med kaninerna:

Han har nämligen visat prov på en fantastisk personlig utveckling. När vi gick kvällspromenaden och precis hade passerat dörren till ridhuset, öppnades den och tre gymnasieelever med fem hundar i labradorstorlek kom ut. Ivan blev överraskad och ganska rädd, men lyckades på något mirakulöst sätt att hantera situationen utan att börja skälla.

De gick bakom oss i ungefär 200 meter och han tittade och pratade och visade att han tyckte att det var jobbigt - men han fick liksom aldrig den där paniken som han annars får. Jag var så förvånad och stolt och stöttade honom så gott jag bara kunde hela tiden de var bakom oss. Fina Ivis! 

Det kanske är det här året han blir vuxen?

Efter att vi hade kört upp spår med fyrhjulingen så tog jag med hundarna ut och släppte Billy, sen fick han dra några repor - med perfekt inkallning. Han var så lycklig! Billy älskar höga hastigheter, det är väl därför agility blev hans självklara sport. Efter några vändor hade han fått springa av sig överskottet och var helt nöjd med att fortsätta promenaden i snöre.

Och så här djup är snön, hoppar han iväg utanför spåren försvinner han liksom: