Äntligen! Efter 36 timmars bajsvägran hände det.
Ivan har dessutom ätit lite torrfoder och druckit lite vatten på egen hand. Han har varit pigg och glad och busig på promenaderna och har till och med dribblat boll inomhus.  

 

Han sover och vilar mycket, men det är verkligen fantastiskt att se att han mår såpass bra som han gör.

Nu går vi och lägger oss.

Ivan är onekligen tapper!

Nu har vi varit ute på tredje promenaden, och han är klart bättre.

 

Update:

Jag har sprutat i Ivan 20-25 ml vatten mellan klockan 19.30 och 22. 

Han har ätit lite lax.

Jag lyckades även lura i honom antibiotikan.

Det var inga problem att få i metacamen. 

Han lämnar inte kojan. Det är som att han är rullstolsburen, fastän liksom kojburen. 

Svullnaden på bröstkorgen har ökat ganska rejält, så jag misstänker att vi får åka in och dränera i morgon. 

 

Och det bästa av allt:
Ivan har kissat! Med benlyft och allt!
Så himla fint att jag har lust att ställa till med ett hejdundrandes kalas. 

 

 

Vi åkte tillbaks till djursjukhuset vid 12, och kom hem strax före 17.30.
Jag ringde Dix och grät en skvätt, för hon är den enda jag vill ha omkring mig när jag är på djursjukhuset. Som tur var hade hon precis slutat jobba och kunde komma förbi. Så himla skönt!

 

Ivan har varit väldigt ynklig och liten och skruttig, men hade så ont och försvarade sig så ordentligt att han fick ha munkorg för att veterinären skulle få ha kvar sina fingrar. Efter en liten stund släppte chocken, och då började det blöda från såren. Det ser inte det minsta dramatiskt ut...

 

När veterinären hade kollat och lyssnat på honom var hon lite orolig för lungorna, så vi blev skickade till röntgen. Väl där togs det bilder på båda lungorna, både från sidorna och uppifrån. (Som bonus fick vi ta en plåt på svansen)

 

 

Efter en lång stund hade veterinären konsulterat färdigt, och jo - visst var det lite pyspunka på vänstra lungan. Tydligen ska det kunna läka av sig självt, så Ivan slapp tack och lov operation. Han fick lugnande för att de skulle kunna undersöka såren och svullnaderna grundligare. Då blir man ganska snart såhär trött och hängig:

När han var drogad och klar kom veterinären in och rakade bröstet kring såren, och blåmärket och svullnaden på vänstersidan är inte att leka med, vill jag lova. Lilla pluppen!

Efter att ha fått lite uppvakningsmedel, antibiotika och smärtstillande fick Ivan lämna djursjukhuset. Han haltade ut på gräsmattan och bajsade lite direkt han kom ut. Thank God! Däremot har han inte kissat än. Och han är inte intresserad av att dricka något. Det gör mig lite bekymrad... I värsta fall får vi spruta in lite vatten i munnen på honom sen. Jag har satt en deadline till klockan 20. 
Han har fått medicin också, mer antibiotika och mer smärtstillande.

 

Innan vi åkte hem från djursjukhuset ringde veterinären till dalmatinerns ägare och berättade om Ivans tillstånd och vad de har gjort med honom. Jag ska ta kontakt med henne så snart som möjligt, när jag har fått besked från Agria om vad de behöver. (Om det räcker med journalen eller om det behövs någon slags skaderapport) Sedan vet jag inte om det faktueras som vanligt eller om dalmatinerns försäkringsbolag går in på direkten. Det återstår att se. Hon verkar i alla fall väldigt sympatisk, och det känns så himla skönt.

Just nu ligger Ivan i sin koja (alltså - det här med koja är typ det bästa med hela den här dagen. Så smidigt!) och sover. Jag hör att han andas lite konstigt, men är mest glad att han lever. Han har ont och är väldigt gnällig när man tar i honom, så vi försöker att låta honom vara ifred så mycket som möjligt. Billy är bästa brorsan och putsar och tröstar och kollar läget med jämna mellanrum. 

Jag har världens huvudvärk efter att ha varit spänd, hungrig och långa stunder av gråt, så nu ska vi vila allihopa. 

Vad Billy gjorde när vi var hemma hos Cina:
Myste, retade pudlar, ålade i gräset, kissade på lastpallar.

 

Sprang jättesnabbt och jagade bilar.

 

Sen NÄR jagar Ivan bilar?
Det har aldrig hänt förut. 

Herregud. 

Hoppas att det var lite solsting. 

Ivan har bäddat ner sig i filten i soffan, somnat, sovit en stund och sedan sträckt på sig.
Resultat:

 

 

Dör av gölle!

Idag åkte jag och pinnarna till Ransäter för att hälsa på kändisar och ta ett varv runt utställningarna. Våra uppfödare var där med ett helt gäng, och har all rätt fira. Grattis till fina resultat!

 

Själv blev jag väldigt besviken när jag såg att utställarområdet bara vara hälften så stort som förra året. Det kändes väldigt snopet. Jag vill ju shoppa!

 

Jag letade särskilt efter nya kongbollar; små tennisbollar med pip i. Bästa bollarna ever! Det finns dessutom en ny variant, med tennisboll, pip och snöre. Dessvärre fanns det bara en enda sån på hela området, och den var i storlek XL. Typiskt!

 

Det blev ett ofodrat regntäcke till Billy i stället.

Mycket tjusigt!

(Och högst lämpligt, med tanke på väderleken...)

 

 

 

Och då gäller det att inte få panik, även om man innerst inne vill ringa veterinären och vråla något i stil med; DET ÄR NÅGOT SOM INTE ÄR SOM VANLIGT! HJÄLP!

Han har inte haft någon fästing där, däremot kan jag tänka mig att han kan ha blivit biten av en myra eller något annat ilsket kryp. 

 

 

 

 

Vi avvaktar och ser vad som händer.

Lungt och fint...

 

 

 

Hjälp!

Jag har betalt in medlemsavgiften till brukshundklubben (finally!), skapat ett konto på SBK Tävling och är bara några djupa andetag från att anmäla Billy till en agilitytävling.

Det är 1 september som gäller, så vi har drygt 800 timmar på oss att träna.

Då blir det säck och slalom, konstiga vinklar och handling för hela slanten.

 

Jag ska bara bli frisk från den här förbannade lunginflammationen först.

Och krypa upp från golvet.

Alltså, storheten i det ögonblick som nyss inträffade:

Billy hoppade ner från soffan, sträckte på sig och gick in i buren (!!!) för att ta sig en titt och kolla läget.

Bara sådär.

Helt lugn.

Utan muta.

Han fick såklart pussar och kramar och gos, och så fick han tillbaka tuggbenet som Ivan stal lite tidigare. Han satt kvar en stund, och sen tog han med sig tuggbenet till soffan.

Men ändå!
Han gick in i buren på helt eget initiativ.

Fina, fina hund!

Pinsamma mamman avslöjar:

 

Det allra gulligaste på Ivan är att han är blond bakom öronen. Han har en liten blond fläck bakom varje öra, och det är så sött att jag blir alldeles knäpp emellanåt. Det är hans pussfläckar. 

 

 

En gång i tiden hade Håkan en laserpekare i den här lådan. 
Hundarna älskar att jaga laserpricken, de blir helt galna och supertriggade av det. De får inte göra det särskilt ofta, eftersom det tenderar att bli ganska intensivt. Men det är väldigt roligt.

 

Nu förvarar vi laserpekaren på ett annat ställe, men det verkar Billy inte riktigt bry sig om. Han är SÅ förväntansfull varje gång han närmar sig den där lådan...

 

 

 

Under helgen har jag och Håkan varit i Småland på släktträff. Hundarna har fått leva det ljuva livet med Håkans föräldrar, de har varit vid stugan vid sjön i skogen och ägnat dagarna åt spring och promenader och att ligga pannkaka i solen. 

 

Med på träffen var faktiskt två hundar; Selma som är en liten, superbusig JRT-valp och Milou, som är en jättetrevlig dvärgschnauzer. Håkan och Selma blev snabbt bäztisar:

 

 

Förresten! Kul (och ovanligt?) med en jack russel som är såpass mörk. Selma är nästan helt black and tan, med vita tassar och vitt på bröstet och magen.

20 augusti ska Ivan och jag börja en kurs i... rallylydnad!

Woop woop!

 

Vi har länge klurat på vad Ivan ska få sysselsätta sin lillhjärna med. Agility och spår är inte riktigt hans likörer. Tävlingslydnad är inte min grej. WP är inte aktuellt. Och Ivans främsta gren är olydnad. Om man hade kunnat tävla i det hade vi varit uttagna till det olymiska laget i olydnad vid det här laget.

 

Men, han är både väldigt lättlärd och extremt mutbar, så det bådar ganska gott. 

Kanske blir det rallyolydnad, kanske blir det helt rätt. 

Roligt ska det bli, om inte annat.

 

 

Billy tycker inte om burar. 

Vi har ägnat många timmar åt terapi.

Han har liksom accepterat deras existens, och han förstår att när man åker bil så åker man i buren. Och inte ens då tycker han om det. Så att försöka ha Billy i bur någon annan gång än i bilen är bara att fetglömma. 

 

När Ivan var valp hade vi en gallerbur i vardagsrummet, för att Billy skulle vänja sig vid tanken och för att Ivan skulle få bilda sig en egen uppfattning.

I buren låg alla hundleksaker och tuggisar.

På toppen av leksaksberget låg Ivan.

På utsidan av buren stod Billy och skällde.

 

Men!

Att träna på att vara i buren är en alldeles utmärkt sysselsättning att ägna sig åt när matte har lunginflammation och inte får gå ut. Eller anstränga sig. Eller ha ens det minsta roligt. Så vi har tränat lite till och från de senaste dagarna. 

(Varning för flummig matte. Ha lite överseende för feber osv)

 

 

Billy är kuddhundarnas kuddhund.

Han var det redan som valp.

Om jag ligger i soffan och ockuperar kuddarna blir han sur. Och sen är han sur tills han får en kudde, eller i alla fall en tillräckligt stor del av en kudde. Han är faktiskt väldigt elegant med sina kuddfasoner, och storfavoriten är att kila ner sig mellan två kuddar. När Håkan är borta sover Billy bredvid mig, ihoprullad till en kanelbulle på Håkans kudde. Så fin att jag smälter.

 

Ivan har inget vidare intresse för kuddar, han har däremot ett desto större filtintresse.

Ivan älskar att bädda. Han bäddar som en galen bäddare från Bäddland. Gärna i tvättkorgar, bland t-shirts och strumpor och Håkans kalsonger. Han bäddar bland filtarna i soffan med mycket möda och stort besvär och väldig noggrannhet. Han stretar och och flyttar och sträcker och drar. 

 

På kvällen när vi går och lägger oss ligger Billy redan i sängen och väntar. Han är väldigt punktlig. Ivan är den som kommer till sängen sist, eftersom han redan har somnat under en filt i soffan. När Ivan väl har masat sig till sängs, hoppar han upp mellan mig och Håkan och duttar på mig. Om jag inte omedelbart lyfter på täcket och låter honom rulla ihop sig vid min sida blir han sur. Då krafsar han i stället. Det har faktiskt hänt att jag har vaknat av en örfil från Ivan. Vid det här laget är jag så väldrillad att jag lyfter på täcket i sömnen. Sen sover Ivan under täcket heeeela natten. På morgonen är han som en lång limpa. Minst en gång under natten sträcker han ut alla sina långa ben, inte helt sällan rakt in i min rygg. Han är mysig så, den där Ivan. Billy sover helst mellan Håkans knän eller i hans knäveck. På morgonen brukar han krypa in under täcket och vara varm och lägga sig mot mina kalla fötter. Det är så mysigt att jag nästan dör.

 

Vi försökte faktiskt att inte ha hund i sängen när vi skaffade Billy. Det varade i cirka 18 minuter. Sedan la vi ner det projektet ganska omedelbart. För det är alldeles underbart att ha morgonmys med två nyvakna hundar.

 

 

 

Efter att skickat iväg hundar och make på DP-träff med samling klockan 10.00, och själv ha legat hemma i sängen hela förmiddagen, blev jag hämtad och körd till brukshundklubben. Uppfödarna hade anlitat the very best agilitytränare in the world (den bästa jag har tränat för i alla fall) för att lära åtta pigga dvärgpinnar grunderna i agility. 

 

Jag skulle ta det "lugnt" och träna lite slalom i lugn och ro, intalade jag mig själv. 

Jo, tjena.

Några timmar senare = helt slutkörd. 

 

Billy gjorde i alla fall sitt livs bästa slalom idag. Jag ville grina av stolthet. Dessvärre var det typ 0 personer som såg det och kan intyga. Kul på hjul. 

Jag började i alla fall med fyra pinnar, och insåg att jag kunde lägga till ett "hit". Alltså "Slalom" = in och "hit" = ut. Och Billy ba: JAHAAAA, är det såhär du vill att jag ska göra? Men säg det då!

Efter fyran tog vi en paus, och sedan provade jag åttan. Och med hjälp av mitt hit så gör han det helt fantastiskt bra - vi provade tre gånger och han gjorde alla rätt alla gånger ♥

 

Förutom att han är grym på slalom och alldeles fantastisk och underbar, är han dessutom snabbast av alla. Han kammade nämligen hem segern i DP-racet i år igen. 

Mammas finaste pärla!

Och Ivan då?

Jorå, han höll ut riktigt länge. Sen fick han punka på hjärnan och var alldeles för upptagen med att försöka ligga med sin syster, reta gallfeber på husse och störa de andra pinnarna som fortfarande höll på med olika övningar. Så Ivan fick time out en stund.
Han kom sexa i racet, den lille plutten. 

 

Dagens roligaste:
Stilstudien och jämförelsen mellan Ivan, Ivans mamma och Ivans syster när de sprang. De har samma teknik allihopa; marknära bowlingklot. Hahaha. Underbart!

Bilder från dagen finns här. 

Den här lilla grisen alltså. Kanske den bästa grisen of them all.

 

Eftersom jag är sjuk har hundarnas motion inte riktigt tillfredsställande de senaste dagarna. De har fått nöja sig med ganska korta promenader (med Husse) och jättekorta promenader (med mig).

Så idag åkte vi till hundrastgården och de fick springa av sig. 

 

 

 

Jag är så himla stolt över Billy!

Han är verkligen imponerade bra på att spåra. Vi har aldrig gått någon kurs i viltspår, men vi har provat några gånger tillsammans med uppfödarna och några fler gånger på egen hand. Billy var faktiskt skitduktig redan första gången, och kursen i personspår har skärpt hans spårsinne ytterligare. 

 

 

Idag la jag ett spår vid halv ett, och klockan sex åkte vi ut för att leta upp bambis fot. 

Jag brukar släpa skanken några meter innan jag börjar bloda, så även idag. Sedan insåg jag att jag hade glömt snitslar, men man tager vad man haver och jag snitslade med två bajsbåsar. Så himla elegant..!

 

Det blev en vänlig böj och en skarp vinkel, totalt cirka 250 meter i ganska kuperad terräng (i uppförssluttning och massor av blåbärsris). Ungefär 10 meter innan blodspåret började (och 5 meter innan klövspåret började) fick Billy byta om till arbetskläder, och sedan började han att arbeta ganska snabbt. Först gick han förbi blodspåret någon meter, men han var snabbt tillbaka och tog upp det. Sedan var det ingen tvekan om saken, jag fick bromsa honom emellanåt och han hade stenkoll på läget. Jag har förresten aldrig provat så lång liggtid förut, därav det ganska korta spåret. Några, kanske tre-fyra, gånger gick han av spåret någon meter för att sedan gå tillbaka och fortsätta. Det märks att han är noggrann och koncentrerad, och det är så roligt att se..!

 

Han är inte så himla intresserad av skanken när han väl har hittat den, så jag brukar ha reservgodis i form av kyckling med mig. Det är fortfarande jätteviktigt att jag visar att uppdraget är slutfört, och han har blivit mycket bättre på att sluta spåra när spåret är slut. Snabbt ombyte till vardagskläder och en rejäl belöning är rätta takter. :)

Idag hade dessutom pissmyrorna hittat skanken innan Billy gjorde det. Urk!

Jag hoppas att jag vi kan få en tid att göra anlagsprovet snart. Till helgen är det DP-träff, då ska jag prata med Ingela om det. Då är det dessutom DP-race OCH agilityträning, och det ska bli jätteroligt! Jag skulle tro att det blir någonstans mellan 10 och 15 pinnar som träffas - varning på stan med andra ord. :)

Jag och hundarna åkte ut till brukshundklubben och tränade lite slalom nu på kvällskvisten. 
Vi har inte tränat slalom på läääänge, och jag hade klurat ut en plan för hur jag skulle lägga upp det:

 

 

 

Det gick skitbra! 
Billy var jätteduktig, jag blev förvånad över hur mycket han kommer ihåg. Han är verkligen riktigt duktig på ingångar.

 

Ivan har lite (mycket) svårt att släppa fokus på mig och godiset, men han gör ingång till en port alldeles galant, två blir lite för mycket för hans virrhjärna. Däremot går han genom eld och vatten om han har en ostbit framför näsan.

 

Jag använde såna här pinnar, som jag tycker är superenkla att jobba med. Bara att sticka ner på lämpligt avstånd:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här med att Ivan tar sig igenom grindarna till hundrastgården utan minsta ansträning är SÅ HIMLA PÅFRESTANDE för mina nerver. Han har lyckats hamna på fel sida staketet nästan varje gång, men han har inte brytt sig nämnvärt utan lika lätt skuttat in igen när jag har ropat honom. Idag däremot, not so much.

 

Han pep iväg som en oljad blixt, tog ett ärevarv runt hundgården (jag och Billy försökte möta honom vid parkeringen, men han drog bara förbi) och sedan försvann han ur synhåll. Och jag hade kanske kunnat hålla mig någorlunda lugn - om hundrastgården legat någon annanstans än bredvid E18. 

 

Och jag vet inte ens vad som hände. Han skällde inte (som han alltid gör när har kommer upp i en viss nivå av exaltering) så det verkade inte som en jakt, och han såg inte det minsta rädd eller flyende ut, utan det såg mest bara ut som att han sprang som en galen springare från Springstad. Som tur var tröttnade han på ruset och kom och mötte mig och Billy några hundra meter från rastgården.

 

MEN ÄNDÅ.

Jag vill inte ens tänka på vad som hade kunnat hända om det kommit en lågt flygande fågel i riktning mot motorvägen, om slynynglet hade svängt och försvunnit helt, om han hade stött på en beväpnad, hundhatande psykopat. (Okey, nu tänker jag såklart på det ändå. Wäh!)

 

 

 

 

 

 

 

Lyxen i att åka hem på lunchen, äta hemlagad mat och gå en promenad med de här tokarna - underbart!