Billy har inte riktigt gillat läget i lägret de senaste dagarna. Ivan(s mage) har fått ta lite kortare promenader, så storhunden har haft lite överskott av spring i benen...

Idag har han dock fått springa som en springhund när jag tog med honom ut på en cykeltur. Det var lääängesen vi cyklade, och han verkade uppskatta det väldigt mycket. Tre kilometer i galopp och en halv kilometers nervarvning senare ligger han pannkaka i soffan.
Duktig hund!

Billys blingade gympakläder. Haha.

Ivan har vaknat och akutbajsat varannan timme hela natten.
Han är trött.
Jag är trött.
Håkan är trött.
(Billy har sovit som en liten spädgris)

Jag ringde veterinären för en timme sedan och förklarade att Ivans mage har varit arg i 30 timmar. Utan snack om saken fick jag en akuttid kl 9.30, så vi ska snart packa in oss i bilen.


Uppdatering:
Åkte till veterinären, satt där och väntade i två timmar tills jag höll på att börja gråta pga skitliv och kände hur jag sakta men säkert började förvandlas till en yxmördare, förklarade mycket vänligt (men med gråten i halsen) för receptionen att hela världen vackert kan dra åt helvete och att allt jag vill ha är något medel som Ivan kan få som gör att magen blir gladare.

Fick medel.
Åkte hem.


Nämnde jag förresten att jag har varit vaken varannan timme de senaste nätterna och att hästen är halt?

För snart 12 timmar sedan pajade Ivans mage - Han har riktig diarré.
Jag är väldigt säker på att det ett resultat av att han åt torkad lever under ett obevakat ögonblick i djuraffären igår på eftermiddagen.

Jag har fått i honom lite mat under dagen, i morse åt han lite keso (man tager vad man haver när det inte finns fil eller ris hemma) och rå köttfärs. Nu på eftermiddagen har jag köpt ris, men han ratar det även om jag blandar med köttfärs. Köttfärs utan ris gick däremot bättre, även om han inte så mycket.

Senaste gången han bajsade var det liksom bara slem - som var rosa av blod.
Slemhinnorna har rätt färg och han är i övrigt ganska pigg, inte lika sjövild som vanligt men inte heller särskilt hängig. Han hänger med på promenaderna och kissar och nosar och sprätter som vanligt.

Så här sitter jag och funderar på vad jag ska göra härnäst:

• Keep my cool och avvakta och hoppas att det snart går över?
• Ringa veterinären och be om en akuttid?
• Sätta en tidsgräns på hur lång tid det får ta innan jag ringer veterinären?
• Springa runt som en yr höna med händerna över huvudet och panikskrika?
• Tvångsmata/vattna hundskrället?

Idag försvann Billy.
Vi var ute i skogen vid stallet och hade sällskap av en av hundarna från gården. Och de sprang och busade och sprang och busade. Och plötsligt var det inte tre hundar som sprang och busade - utan två.
Billy syntes inte till.
Jag var inte det minsta orolig, eftersom Billy aldrig försvinner. Näver bäver.
Han kan dra en repa eller hitta ett spännande spår, men han försvinner inte.
Förrän idag, alltså.

I en timme höll jag mig lugn.
Sen kände jag hur ångesten började gnaga.
Varför kom han inte när jag ropade?
Varför syntes han inte till någonstans?
Hade han kommit fram till vägen?
Vilket håll hade han försvunnit åt?
Vilket spår kan han ha gått igång på? Löptik? Hjort? Vildsvin? Rådjur?

Efter nästan två timmar hade jag ringt polisen och åkt en sväng med bilen och kollat. Han låg i alla fall inte i något dike, men han syntes inte till någonstans. Ingen jag frågade hade sett honom. Slakteriet några kilometer bort hade inte haft någon snyltande dvärgpinscher på besök. Han var inte i stallet när jag kom tillbaka.
Håkan kom ut och vi fortsatte ropa och vissla och locka.
Vid det här laget ville jag spy av ångest.

Jag ringde hundarnas uppfödare, och Ingela tog med sig Hugo och Shelina och var framme vid stallet strax innan klockan tre. Hundarna spårade intensivt i nästan en timme innan vi var på väg tillbaka mot stallet. Fortfarande ingen Billy. Jag började gå igenom olika möjligheter och försökte vara rationell; Vem skulle stanna vid stallet? Hur länge? Hade Billy fortfarande tröjan på sig? Skulle det börja regna? Hur kallt blir det egentligen på nätterna? Finns det varg här? Hur farligt är ett vildsvin? Hur långt kan en hund förflytta sig på nästan fyra timmar?
Håkan och Ivan gick i förväg mot stallet när Hugo och Shelina ledde oss mot ett kalhygge. Klockan var nästan fyra och det hade börjat mörkna, och vi bestämde oss för att gå längs vägen tillbaks.

Och så ringer Håkan.
Och så hör jag hur bilen vid stallet tutar.
Och så säger Håkan något som låter som "Han är vid bilen."
Och så bara var han där. Trött och sliten, men ändå - hel och vid liv och redo att åka hem. Han hade mött Håkan och Ivan vid bilen och ingen vet från vilket håll han kom eller vart han varit, men efter fyra timmar hade han kommit tillbaks. Att inte jag la mig ned på grusvägen och svimmade av lättnad är ett under, vill jag lova.

Väl hemma gick han raka vägen till matskålen, sedan fick han en dusch efter det har han legat däckad i soffan de senaste 6 timmarna. Nu ska vi gå ut och kvällskissa, sedan är det samling i sängen och dags att somna.
Och så lägger vi det här bakom oss och lovar dyrt och heligt att aldrig mer försvinna, okey?

Hemma på vår gata i staaan, där bor det en flock med harar som spenderar en hel del kvällstid på innergården.
Som är i princip tama och som inte flyttar på sig förrän man kommer väldigt nära.

Gissa hur nöjda VBB och TBD är över just detta?

Billy och Ivan fick ärva mat och godis från min familjs cairnterrier.
Bland annat det här fodret:





Hundarna är helt galna i det.
Det har konstig form och luktar lite fisk - vad kan det vara för sort?
Enligt mamma är det något slags veterinärfoder.

Anyone?

Ivan bäddar och bäddar och bäddar för att lägga sig till rätta i filten som ligger i soffan.
Efter flera minuters intensivt bäddande kommer Billy och lägger sig som en pannkaka över både filt och Ivan och bara knör sig ner. Sedan knuffar han undan Ivan och lägger sig till rätta med en belåten suck.

 

Lilla, lilla, lilla pluttisivan för 365 dagar sen.
Något av ett antiklimax för den intresserade allmänheten, men världens bästa Ivan för oss ♥

Världens sötaste dvärgdvärgpinschergris fyller år idag - med rosa nos och knorr på svansen och rosettöron och vit kajal och hela köret.

Just nu ligger han och sover, nerbäddad i sängen.
Och ja, han är fortfarande så söt att man smälter.

 

Bingo är några veckor yngre än Ivan, och även om de är två hanar i samma ålder kan de leka jättebra med varandra. Billy kan bli lite svartsjuk och gå in och bryta ibland, så han får ta en paus emellanåt medan de andra fortsätter. Hundarna ha legat däckade sedan vi kom hem, med ett kort uppehåll eftersom det serverades kyckling i köket.

Han blir så galet taggad så fort hinderna kommer fram, och sen är det full fokus som gäller.
Och så gillar han att stila, så han springer fort och han tar i och han hoppar högt och han studsar och han skäller och han är så duktig att jag dör en smula av stolthet.

(Bilden är klickbar)

Än så länge har vi inga planer på att börja tävla, så att han hoppar såhär högt är inga problem. Han tar långa, vägvinnande språng och jag tror inte att vi kommer ha några problem med tiden även om han hoppar högre än han behöver om/när vi väl vågar oss ut på tävlingsbanorna...

Förutom att Ivan drack saltvatten, slickade på en brännmanet och ålade runt i måsbajs (kombinationen av detta orsakade illamående, kräkandes och mycket vissen liten ryss) har förmiddagens strandpromenad varit superhärlig. Billy har sprungit som en galen springhund från Springstad och Ivan tog med sig storebror ut i vattnet en sväng.

De är för härliga..!

Nu ligger de i soffan och sover som små grisar.

I morse åkte jag och grabbarna ut till brukshundklubben och ställde fram en liten agilitybana. Det är första gången på hur många veckor som helst..!


Billy var galet taggat och helt fantastisk. Han fullkomligen svävade fram..! Hans tempo och tryck är verkligen helt perfekt.
Ivan var såklart också glad, men agility har ganska olika innebörd för dem... För Ivan är det mest ett roligt sätt att få korv, medan det för Billy är en sport där han älskar att prestera.
Ivan fick prova A-hindret för första gången, och det var nemas problemas.
Billy fick hoppa lite högre på slutet, något som han uppskattar eftersom han vill ta i. ♥

Tröjan han har på sig har min mamma stickat till Billy en gång för lääängesedan när han var valp. Den är verkligen jättefin och båda hundarna har haft den som favorit. (Ivan accepterar väldigt få tröjor och täcken, medan Billy tycker att det himla trevligt att ha kläder på sig när det är kallt och blött, så att vara Ivans favorittröja är något av en ära.)

Mönstret till tröjan finns här, för den som är sugen på att göra en likadan.

Jag vet inte varför, men Ivans bravader tycks ta upp större delen av bloggens utrymme just nu... Det kan bero på att han är en vildhund.

Idag har han lyckats med bedriften att hamna under hästens fot.
Jag var inte med (och tur var nog det), eftersom jag och min häst red åt ett annat håll och hundarna gick en något långsammare promenad med Cina (människa) och Casar (häst) med ryttare. Ivan är nog ganska mörbultad men har varit vid gott mod, han är hel och har inte varit öm eller halt eller ens gnällig.
Däremot har han varit trött.
Vi kom hem från stallet strax efter klockan 17 och han har sovit tills för en halvtimme sedan; 5 timmar. Under de 5 timmarna har han sovit som i något slags koma, och jag har klämt igenom hela hunden flera gånger. Han reagerar inte nämntvärt någonstans, mer än att han är något muskelöm - och det är inte så himla konstigt.
Med tanke på att stela muskler inte är det minsta trevligt har han fått ha tröja på sig sen vi kom hem. I natt kommer han (som alla andra nätter) att sova under täcket, så han kommer att hålla lillkroppen varm under natten också. Jag hoppas att det kan bidra till att minimera stelhet och ajaj i morgon...

Under kvällspromenaden vaknade han till liv ordentligt, tack vare en katt och två harar. Snacka om att gå från 0 till 100 på en millisekund..! (Tack och lov, annars hade jag varit orolig på riktigt!)

... det där jag sa igår, om att Ivan var smart.
Jag hittade en märkligt tuggad bit sladd i en märkligt tuggad bit strumpa, och undrade såklart vilken sladd som The Black Destructor hade gett sig på...

Vi kan väl konstatera att högtalarna till datorn inte riktigt kommer att komma till användning framöver:

I våras fick vi (nej, hundarna) ett dog memory från Nina Ottosson. Vi hade en dog spinny sedan tidigare - och hundarna har verkligen gillat den sortens sysselsättning. Ivan har förvisso kanske inte varit den smartaste hunden i flocken, om man säger så:

Hahaha, jag skrattar ihjäl mig varje gång jag ser den här filmen..!

 

Men nu!
Nu har The Back Destructor utmanat sin lilla, lilla hjärna och helt och hållet utklassat Billy i dog memory. Förut har de varit helt fast beslutna om att försöka krafsa och slicka fram godbiten, men idag fick Ivan en snilleblixt och lyfte helt enkelt bort det som var ivägen. Smart kille!
På den här filmen är det andra gången han provar sin nya teknik, och han gör det med bravur..!

Billy har fortfarande inte riktigt förstått grejen, så han får fortsätta leka med dog spinnyn ett tag till...

Bästa Julia och hennes kamera följde med oss till stallet idag: