Idag skulle vi på träning, jag och Billy. Trodde jag.
Väl på plats insåg jag att jag innerst inne visste att det inte var någon kurs den här veckan.

Zzzz.

 

I Karlstad finns det ingen hundrastgård.
Det stör mig lite, så jag tänkte jag utnyttja vårt demokratiska system och lämna in en motion till kommunen. För att få lite kött på benen har jag alldeles nyss pratat med Jordbruksverket, som har hand om hundregistret.
Jag älskar statistik. Det är ett av de allra bästa retoriska knepen jag använder allta helst. Ingen ifrågasätter statistik.

Nu har jag alldeles nyss fått reda på att registret uppdateras varje lördag och att Karlstad kommun finns 5010 registrerade hundar, och 3912 registerade hundägare.
Det känns ju som att minst en hundrastgård vore på sin plats i den här kommunen.

Innan vi packade in oss i bilen och åkte hem till Värmland igen tog vi en skön promenad uppe i naturreservatet där jag och Håkan gifte oss i somras.
Då var det tusen olika nyanser av grönt, och nu var det... mest brunt.

Ivan hade sin nya, tuffa jacka på sig (tack svärföräldrar!) eftersom han fortfarande snarkar en del när han sover, och vi inte vill att han ska bli kall i onödan. Jag ska sätta mig och sy fast huvan på jackan snart. Finns det någon egentlig anledning att ha huva på hundjackor? Hundar (i alla fall hundar med öron) måste tycka att det är väldigt störande...

 

Vi tog en strandpromenad med hundarna strax innan lunch. Det finns många ganska små stränder här, och vi hittade en som var helt tom på folk = glada, lösa dvärgpinscherpojkar.
Billy var helt salig av att vara på stranden och hade massor av spring i benen, och Ivan hittade en halv fågel...

 

Dagens (veckans, månadens, kanske årets) största och bästa överraskning:
Håkan bad mig att packa för både mig och hundarna med sydligare breddgrader i åtanke. Jag fyller år på måndag, och hans present till mig är en överraskningshelg i härliga Halland.
Jag blev så glad att jag grät en skvätt.

Och sen packade jag in oss i bilen.
Hundarna har skött sig utomordentligt bra hela resan, vi har haft tre kisspauser med tanken på Ivans lilla, lilla, lilla blåsa. Väl framme har hundarna varit helt vilda av lycka. Billy älskar att vara här nere, och Ivan verkar absolut hålla med.
De har sprungit runt, runt, runt och hoppat ordentligt på alla mattor, krypit under soffor och bord, jagat varanda, jublat över att hitta gamla tuggben efter mammas och pappas cairn, ålat på fårskinn, sprungit som dårar i trädgården, kissat på ängen...

I morgon ska vi (eller hundarna) få springa jättefort på stranden och mysa ordentligt. Kanske tar vi en långpromenad i naturreservatet där vi gifte oss i somras också. Eller så sover vi hela dagen...

Jag ÄLSKAR att vara här..! ♥

Vi har precis kommit in från en skön och solig promenad.
Det är så himla mycket roligare att vara hundägare när inte snö och kyla vräker ner..!

Båda hundarna fick vara lösa en stund, vi hittade en gräsplätt under björkarna och massor av pinnar att jaga och tugga på. Billy var helt överlycklig över vår paus, han fintade Ivan och sprang som en lycklig dåre i cirklar runt oss och träden. Han är så härligt uttrycksfull, det går liksom inte att misstolka hans språk.

Ivan tyckte också att det var jätteroligt att få leka ordentigt på promenaden. Han har förresten blivit såpass stor att han kissar mer än en gång per promenad nu för tiden. Milstolpe!

Först och främst:
Burträningen har verkligen gett resultat!
Jag har inte velat utsätta Billy för buren, förutom när vi tränar, eftersom jag inte vill sabba det arbetet som jag har lagt ner. Men eftersom Håkan och Ivan hade burträning på valpkursen igår stod buren kvar i bilen.
Jag öppnade buren och lade fleecefilt på sätet bredvid, och såg till att dörren till buren inte skulle kunna stänga sig själv under resans gång. Sedan fick Billy hoppa in i bilen och sätta sig på fleecefilten.

Det tog 20 sekunder från det att jag startade bilen, sen gick han in och satte sig i buren. Och där satt han lugnt tills jag hade parkerat på brukshundklubben.
Jag var så himla stolt..!

Han gjorde samma sak på vägen hem, enda skillnaden var att då låg han ner och vilade hela vägen.

Att jag inte grät en skvätt av lycka och stolthet alltså... Jösses!
Bästa, bästa Billy! ♥

---

Ikväll har vi diskuterad förbud på kursen.
Jag använder väldigt sällan ett rejält "Nej!" på mina hundar, så det var... intressant att prova det. Det som är bra med att "Nej!" är ett såpass kraftigt uttryck är att man bara behöver använda det en eller ett par gånger...

Hundarna fick träna på att inte jaga boll som rullade och inte äta godis som främling lockade med (Blodpuddling liksom. Svårt att motstå!). Vi fick inte dra eller rycka i kopplet, utan bara använda röst och kroppspråk, något som jag tyckte var en bra förutsättning för övningen.

Billy var jätteduktig. Han blir så otroligt uppmärksam och lyhörd när han märker att vi tränar, så det är verkligen jätteroligt! Vi kunde göra övningarna utan att jag höll i kopplet över huvud taget = mycket, mycket bra för självförtroendet.

Billy är en riktig goslus. Han älskar den där timmen på morgonen när jag fortsätter sova efter Håkan har åkt till jobbet och han kan rulla ihop sig uppe bland kuddarna och sova som en sann pinscherprins... Men Ivan är minsann en riktigt tuff konkurrent:

Billy har hittills inte varit särskilt intresserad av att kampa. Han är mer en ro-hit-med-osten-då-för-tusan-typ av hund. Just nu jobbar vi en hel del med att leka och väcka föremålsintresse.

Idag köpte jag en sån här boll:

 

Och nu har jag introducerat den.
Det är första gången jag introducerar en leksak över huvud taget. Innan har han liksom bara fått dem, men nu byggde jag upp en lek och en jakt och massor av bus och en spänning kring bollen innan han fick den. Lite väl ambitiöst kanske - men jösses, vilken succé!

När han väl fick tag på bollen hade vi dragkamp och jagade varann och busade som bara den i flera minuter, innan jag avbröt leken medan han fortfarande tyckte att bollen vara skitrolig. Nu hoppas jag att bollen har tillräckligt positiv laddning för att kunna följa med och vara skitrolig på kursen i morgon...

Jag och Billy är ensamma hemma och myser.
Håkan och Ivan är på valpkurs, och jag håller båda tummarna för att det går bra... Ivans förkylning har inte visat sig hittills idag (skönt!) och hans lilla vimshjärna kan behöva en utmaning.

Så medan de är borta passar vi på att gå en promenad på tre kilometer med Ann och Izaac, slappa i soffan och gosa. Nu ska vi dock ta och träna lite uppställning på bordet, det vankas nämligen utställning om några veckor...

Idag (igen!) har jag världens bästa hundar.
De har verkligen varit urmysiga hela dagen.

Min pappa var här och hälsade på och Billy höll på att explodera av alla pussar han ville dela med sig av. Hahaha. Det är så roligt att Billy blir så himla glad av att träffa mina föräldrar - det händer nämligen inte alls ofta, och jag är imponerad över att han har hunnit utveckla ett sådant band till dem. Pappa fick vackert ta emot både pussar och kramar och örontvätt av Billy medan Ivan höll sig på behörigt avstånd och betraktade dem mycket, mycket skeptiskt... Efter en liten stund var han helt avslappnad och röjde runt precis som vanligt. Skönt!
Han skällde dock som en galen skällare från Skällstad när pappa kom in. Inte riktigt lika skönt, även om det hela tiden går bättre och bättre.

Jag pratade med veterinären i morse eftersom Ivan fortfarande snarkar och låter lite tätt i näsan och halsen när han har gått ner i varv och vilar eller sover. Vi ska fortfarande inte åka in, han har ingen feber och han äter, dricker och bajsar som en hel karl, men det är ändå skönt att prata med veterinären. Hon tyckte att jag skulle ge Ivan en halv tablett bisolvon (slemlösande) på kvällen för att underlätta lite, så det har jag gjort nu.

Billy och jag gick en lång kvällspromenad på egen hand. Jag trodde att han skulle vara hemsk, ofokuserad och något av en spårvagn, med tanke på löptiken han träffade på igår - men han var faktiskt riktigt, riktigt lyhörd. Vi tränade på att gå med slakt koppel, att stanna och vänta och lyssna, och han var verkligen helt suverän.
Bästa, bästa killen! ♥

... crying all the time.

Vi mötte en tik i höglöp på kvällspromenaden.
Billys reaktion?
Han sjöng.
Ojojoj, vilket gnyl och yl och ljud av desperation.

Efter några hundra meter hade han lugnat ner sig. Men jösses, det är första gången han reagerar såhär starkt på en löptik. Är det såhär vi kommer ha det i fortsättningen, alltså?

Det enda jag ser framför mig när Billy är såhär hormonstinn är en 15-årig kille med skäggfjun och finnar som raggar utan någon som helst framgång eller självinsikt...

 

Ivan håller värmen.
Hans förkylning börjar avta, men det gäller att vara på den säkra sidan.

 

 

... enligt konstens alla regler, har vi ägnat oss åt idag.
Jag mötte upp Katarina och tog med pojkarna till Mariebergsskogen. Där gick vi promenad bland barn, barnvagnar, tanter med stavar, glada hundar, arga hundar, getter, grisar, kaniner, vattenpölar, fågelskådare... Himla praktiskt att kunna träna på allt på en och samma gång. Haha.

Ivan skötte sig över förväntan; INGEN fick skäll. Inte ens geten eller det springande, skrikande barnet med flaxande armar och stora stövlar. Jag börjar tro att den där Ivan kommer bli en stjärna när han blir stor...

Billy skötte sig också, men vi hade en diskussion om huruvida man får bete sig som ett lok när man går i koppel eller inte. Han blir så tråkigt dragig ibland, något vi får träna bättre på.

Både Billy och Ivan hälsade dessutom riktigt artigt på Katarina - helt utan att vara det minsta skeptiska, så hon är med andra ord accepterad i flocken nu. Mycket, mycket fint..!

---

Man kan ju faktiskt tro det.

Idag har Sara varit här och delat med sig av sin vishet*.
Vi skulle egentligen bara ha burterapi med Billy, men Ivan är ju så himla döcharmig när han skäller ut folk i förebyggande syfte att han fick var med på ett hörn. Eftersom han är jäkligt lättlärd och rolig att jobba med fick han vara med som pausunderhållning. Sötnosen!

Burträningen gick jättebra. Billys lilla, lilla vimshjärna fick jobba på lite högre växlar än vad han är van vid, något som märktes ganska tydligt när han liksom föll i koma efter några minuter(!). Efter en stunds vila provade vi några omgångar till och det gick bättre och bättre.
Billy blir betydligt mer motiverad och taggad av att belönas med bus i stället för godis, och Sara är the master of hundbus. Jag fick massor av smarta och roliga tips på hur jag kan belöningsleka med Billy, och det är verkligen jätteroligt att leka med honom.  Finaste killen ♥

 

*Sara brinner för shaping och har oehört många smarta tips och lösningar i lager. Dessutom är hon jättebra på att visa och exemplifiera och förklara. Jag har så himla fina vänner..!

Ivan är alltså förkyld.

Föga förvånande med tanke på hur sjukt mycket snytpapper han knycker och strimlar.

Det verkar inte bli bättre med Ivan.

Gårdagens symptom:

• Snarkar när han sover eller vilar
• Låter emellanåt tät och ansträngd när han andas
• Svullen på båda sidor om svalget

Och idag kan vi lägga till:

• Snorig nos
• Rosslig andning, inte hela tiden, men ofta.
• Trött (klockan är halv elva nu och han vill helst bara fortsätta sova)

Han har ingen feber, han äter gärna och han busar med Billy (kanske lite mildare än vanligt, men ändå).

Åh, dessa ljuva, glamourösa dagar med hund:

Igår fick jag göra ett bandage på Billys ena tass innan vi skulle ut på kvällspromenad. Han haltade dramatiskt och efter en liten undersökning märkte vi att den var irriterad och svullen. Nåväl, bajsa bör man annars dör man, så jag pillade in en bomullspad med lite desivon på mellan klorna och trampdynorna, lindade några varv med wetflexen (en djurägares bästa vän!) och gick på promenad.

Efter promenad, sköljning, kylning, luftning och en god natts sömn var både irritation och svullnad helt borta.
Tack tack.

Alldeles nyss pratade jag med jourveterinären om att Ivan inte riktigt andas som han ska.
Han har börjat snarka ordentligt när han sover de senaste dygnen, det låter liksom ansträngt. Även när han är vaken kan det ibland låta som att luftvägarna blir täta, både på in- och utandning. Då andas han med hjälp av hela magmuskulaturen, så det känns inte alls särskilt normalt.
När jag kände igenom honom förut la jag märke till att han var svullen på båda sidor om svalget.

Hur som helst, jag pratade med veterinären och vi kom överens om att avvakta. Han är pigg i övrigt, äter och dricker och brottas med Billy. Det är antagligen en halsinfektion, och därmed inget akut. Blir det värre ska jag ringa igen.

Veterinärens råd:

• Ivan ska hållas under uppsikt så att vi snabbt ser om allmäntillståndet ändras
• Det är bra att han pigg, men det är givetvis bättre om han vilar och tar igen sig lite
• Han ska ha hållas varm när vi går ut och ska inte ägna sig åt ansträngande aktivitet (som långpromenad)

Kosmisk lag: Om man behöver ringa en veterinär, så är det garanterat på en fredagkväll. Alternativt mitt i en storhelg.

Rean på Pupstore resulterade i nya selar till hundarna.

Jag tycker om att ha sele på dem, det känns liksom rejälare än att ha halsband. Dessutom är det betydligt skonsammare mot hals och nacke.
Och så är det ju snyggt..!

Igår kom det böcker på posten.
Min och Håkans kurslitteratur, och Kontaktkontraktet som bonus.
Kontaktkontraktet är verkligen skitbra..!

Jag har bläddrat lite i inkallningsboken är väl inte helt imponerad. Författaren föreslår till exempel att man ska nypa hunden såpass hårt att det gör överraskande ont om eller när den drar i kopplet.
Inte riktigt min likör, om man säger så.

Jag och Billy har varit på kursen i allmänlydnad nu på kvällen.
Det har varit kallt och mörkt.

Och kallt.

Och mörkt.


Billy har varit superduktig, han har verkligen varit följsam och kontaktsökande i stort sett hela passet, trots många nya hundar, ny plats och nya dofter. Jag var löjligt stolt över honom emellanåt..! Konstigt nog (eller vid närmare eftertanke är det kanske inte så konstigt..?) var han mer fokuserad på mig under de här förutsättningarna än när vi tränar under promenaderna.
Han gjorde sitt, ligg, stanna och inkallning (och jösses vilka inkallningar!) som om han aldrig gjort annat. Å andra sidan är det här sånt som vi har tränat på lääänge. Men ändå.

Det sämsta med kvällens träning var att Billy blev stressad i bilen.
Vi hade teori först, och han fick stanna i bilen. Några kursdeltagare hade sina hundar med in, men de var väldigt uppspelta, så det hade varit som att välja mellan pest och kolera - om jag hade vetat att jag hade ett val. När alla sedan gick ut var det en hel del rörelse runt just min bil, eftersom den stod parkerad närmast klubbstugan. Det gjorde verkligen att Billy stressad och vaktig.
Eftersom det första vi skulle träna på var att hunden skulle stanna i bilen tills vi sa till den att hoppa ut, hade vi relativt kassa förutsättningar...

Det gick faktiskt ganska bra, jag vet hur jag kan få honom lugn och sansad ganska snabbt även om han är uppe i varv. Efter några lugnande minuter han fick hoppa ut ur och in i bilen ett par gånger, men utan störningar runt omkring.

Sammanfattningsvis är jag väldigt nöjd med träningen. Vi har inte gjort något nytt än, och det känns som att Billy är en riktig stjärna jämfört med flera (eller många) av de andra hundarna.
Jag hoppas att har är lika kontaktsökande och fokuserad på mig nästa gång, för det kändes verkligen så himla, himla bra. ♥

 

Igår var det introduktion för valpkursen, och jag och Ivan var inte där.

Eftersom Ivan är mest Håkans hund, och eftersom det var Håkan som fick en valpkurs av mig julklapp mååååste jag chilla och låta Håkan och Ivan ha det här som ett eget projekt.
Tydligen var det inte alls så hemskt och farligt som han hade föreställt sig. Han var till och med såpass positivt inställd att han tränade kontaktövningar med Ivan på kvällen när han kom hem. Himla bra alltså!
Håkan var inte den enda killen på kursen (någon som han var lite nojig över innan han åkte dit), men han kommer att den absolut minsta (och troligtvis yngsta) hunden.

Jag håller mig på behörigt avstånd så länge, och blir förhoppningsvis vittne till något riktigt fint.

Ikväll är det dags för mig och Billy!
Jag är taggad!

Jag har nyss kommit in från en solig långpromenad med två jätteglada hundar.
Vi hittade till och med bar mark på flera ställen (!!). Att jag inte brast ut i jubel och lovsång är ett under... Haha.


Billy hittade en IKEA-råtta som han mycket malligt bar på i drygt en kilometer (min lilla, lilla fågelhund), Ivan ställde sig mitt i en myrstack (tack och lov med ytterst få vakna myror), vi halvskvallertränade lite med grannar, barn och hästar (med strålande resultat..!) och Ivan var jättebusig och superpigg hela promenaden.

Det kan faktiskt vara så att jag har världens bästa hundar.
Och att jag blir helt hög av lycka när solen skiner.

Jag trodde faktiskt inte att Billy skulle våga springa genom tunneln ikväll. Han är ju något av en mes när det gäller nya grejer... Och han var väldigt skeptisk i början, men efter lite moraliskt stöd från de anda hundarna klarade han det galant. Och sen var det bara att fortsätta.

Ivan klev däremot raka vägen in i tunneln utan att tveka det minsta, han är väldigt orädd när det kommer till det mesta materiellt här i världen.

Vi tränade på några hinder också, och det gick bättre än förra gången. Fokusen var däremot inte på topp, emellanåt fanns det många betydligt roligare saker än vad jag hade att erbjuda. Plåga Hugo eller dribbla runt Ivan till exempel...






Det här är andra gången vi ens är i närheten av något som skulle kunna likna agility, och både jag och Billy är verkligen helt gröna. Jag hoppas att vi får plats på någon grundkurs till våren.

Uppfödar-Ingela ringde och berättade att de har bokat ridhuset i morgon mellan 21-23. Då blir det ringträning, och vi kan kanske prova på lite mer agility. Prima liv!

Det blir en toppenstart på en toppenvecka; på tisdag börjar Ivans valpkurs, och på onsdag har Billy sin kurs.

Det firar vi med en bild ur arkivet:

Idag har Jag, Billy och Ivan varit på promenad ute vid Göteborgsudden (Ja, det heter så. Mycket märkligt!) tillsammans med Dagmar och Sara och Herman och Anna.
Dagmar är en pomeranian och Herman är en chihuahua. Billy älskar att reta Dagmar, det har varit hans specialitet sedan första gången de sågs. Herman tycker mest att Billy är stor och läskig, men Ivan och han går riktigt bra ihop.

Jag är superstolt över att Ivan inte skällde ut varken hundar eller ägare, och att han var tapprare än någonsin under promenaden. Han pinnade på i ett överraskande tempo och var på ett himla bra humör hela tiden. Duktig plutt!

Billy blev överlycklig över att få vara lös, herregud vad han sprang. Han älskar verkligen att springa..! Enda gången jag blev riktigt sur på honom var när han hittade två helt oskyldiga motionärer som hade tagit en paus och grillade korv på stenhällarna bredvid isen. De fick skäll, mest för att han var tvungen att berätta att "HALLÅ! HALLÅ! JAG HAR HTTAT MÄNNISKOR HÄR! FÅR MAN VERKLIGEN BARA SITTA OCH GRILLA SÅHÄR HUR SOM HELST!? HALLÅ!" och som tur var tog de inte illa vid sig.
När jag gick och hämtade honom (inkallning är bara att glömma när Billy har hittat ett prima fynd i form av människor - med korv!) slutade han omedelbart och titttade knappt åt deras håll efter det.
Lilla, lilla virrhjärnan...

Jag gjorde en fleecfläta för några dagar sedan.
Ojojoj, vad den har slitits hårt sedan dess.
Båda hundarna är väldigt förtjusta i den, och jag gillar att det finns lite kamplust i grabbarna.

Ivan är verkligen stentuff, men hans 2,5 kilo har inte så mycket att sätta emot när Billys dryga 7 kilo sitter i andra änden...

Idag har både jag och Håkan varit lediga. Så himla skönt!
Vi åkte ut till hans föräldrars gård och lät hundarna röja. Eller... ja. Billy röjde. Ivan gick bakom mig och tyckte att det var kallt och besvärligt. Haha. Så medan Billy spårade rådjur (och antagligen sig själv) som en galen spårvagn tränade jag och Ivan lite inkallning och självkontroll.

Som avslutning åkte vi förbi Hundshopen i Forshaga - där hade de rea på reflexselar. Eftersom den spårselen jag köpte till Billy i höstas har blivit för liten (jag tror minsann att den har krympt) blev jag löjligt nöjd när jag hittade en bättre och snyggare i rätt storlek för ynka 60 spänn. Hurray..!

Sara ville att jag skulle berätta mer om kursen, så då gör jag väl det.
De övningar/situationer som Ivan utsattes för var klart lagda åt skvallerträningshållet.

Första situationen: Hundmöte/Hund i sikte
Jag sitter på en pall med Ivan i mitt knä, med klickern i ena handen och andra handen beredd att plocka fram en korvbit. Ett av de andra deltagande ekipagen kommer gående mot oss på ganska långt avstånd, ungefär 15-20 meter. Så fort Ivan får syn på hunden så klickar och belönar jag - innan han hinner börja skälla. Den mötande hunden stannar upp och eventuellt går längre bort, beroende på avståndet och Ivans reaktion.
Vi upprepade det här ända tills den mötande hunden kunde stanna ungefär två meter framför oss utan att Ivan skällde en enda gång. Hurray!
Vi fick möta två olika hundar i två olika omgångar av situationen.

Andra situationen: Möte med konstig människa
Samma pall, samma princip som ovan. Nu är det dock ingen hund som möter oss, utan en människa med solglasögon och mössa som har lite yviga rörelser. Jag klickade och belönade när han fick syn på henne, och hon stannade upp/backade lite beroende på Ivans reaktion. Till slut kunde hon passera oss utan att han skällde.
Duktigt plutt!

Tredje situationen: Mild kontakt med främmande människa
Jag och de andra deltagarna stod i en klunga (vi var nog 7 personer, skulle jag tro), eller egentligen mer som i en ring. De utrustades med korvbitar och jag satte ner Ivan på marken och gick genom klungan/ringen. Första gången var han som ett plåster på mig, och när vi passerade de andra människorna släppte de korvbitar på marken. Jag fortsatte att lugnt gå från ena sidan ringen till andra och ganska snabbt gick det upp för Ivan att om han gick nära de andra människorna så regnade det godis från himlen. Han behövde inte ta kontakt eller hälsa, bara gå tillräckligt nära. Eftersom jag inte hade en endaste korvbit blev det snart mycket roligare att tassa runt de andras fötter än att följa efter mina.
Efter en liten stund började han nosa på deras skor och byxben och till slut kunde han tänka sig att ta godis från handen. Deltagarna tog inte kontakt med honom mer än att de böjde på knäna och sträckte fram handen. Det var alltså ingen riktigt hälsning, utan en godisleverans.
Det gick hur som helst väldigt bra, och riktigt snabbt; 5-6 minuter på sin höjd. Och Ivan skällde inte en enda gång under den här situationen.

Jag och Ivan har alltså varit ett av exempelekipagen på Klickerkloks instrukörsforum med temat valpar och valpkurser. Det har, milt uttryckt, varit en väldigt lärorik dag för oss båda.

 

Jag förklarade att jag gärna vill ha hjälp med att höja Ivans skalltröskel. Just nu yttrar sig alla sinnesstämningar, åsikter och känslor på samma sätt: ihärdigt, gällt skall. Det spelar ingen roll om han är arg, glad, förvånad, vaktig, sur, upprörd, busig, otålig - han skäller som en dåre. Och det finns liksom ingen stoppknapp.
Vi fick bland annat jobba med att möta hundar och människor utan att skälla ut dem - vilket gick väldigt bra efter några minuter. Även de övningar som vi inte gjorde, utan bara lyssnade på och observerade gav riktigt bra verktyg för att kunna lösa eventuella framtida svårigheter.
Jag fick dessutom konkreta tips om hur jag kan jobba med Billys osäkerhet/ovilja när det gäller buren. Det ska jag nog ägna mig åt i helgen...

Efter några timmar börjar ett sällskap förvandlas till en flock - så under eftermiddagen var Ivan betydligt mindre skeptisk och i slutet av kursen var han superbusig och väldigt självsäker. Han har dessutom ätit uppskattningsvis sin egen vikt i korv...
Som avslutning på dagen åkte vi hem till mina föräldrar och hälsade på.
De fick skäll, vill jag lova.

Idag skulle jag egentligen ha varit i Örebro med Ivan, men eftersom mitt schema i skolan ändrades fick det skjutas upp till morgondagen. Det innebar att jag hade tid att gå på första kurstillfället för grundlydnadskursen som Billy ska gå fram till maj.

Jag hade inte så höga förväntningar, men jösses vilken positiv energi jag hade när jag satte mig i bilen!
Tänket är himla pedagiskt, kursupplägget är ordentligt strukturerat men med utrymme för förändringar utifrån olika individer och ledarna känns väldigt seriösa och engagerade.
Det ska bli skitroligt!

Redan den här gången fick vi två olika uppgifter/trick som hundarna ska kunna vid kursavslutningen. Alla hundar fick ett individuellt trick och ett trick som gäller för alla:

1. Slicka sig på nosen/runt munnen på kommando (för alla)
2. Spela död (Billys egna)

Och jag tycker verkligen inte om att man lär hunden att spela död. Det är... hemsk. Och det känns jättedumt. Så jag kommer att kalla det något helt annat. Typ "Platt!" eller "Vält!" eller något annat som innebär att han ska ligga lugnt och stilla på ena sidan...

---

Mina anteckningar från kursstarten:

---

I morgon bär det alltså av till Örebro med Ivan.
Jag har klippt korv och hyvlat ost och tagit fram klickern och packat ner bästa bollarna i väskan.
Det ska bli väldigt spännande..!

Jag har länge letat efter en bra belöningsboll - och härom dagen hittade jag tre..!
Det är minitennisbollar med pip i. Både Billy och Ivan älskar dem!

Vanliga tennisbollar är inte så greppvänliga för mina hundar, och jag vill ändå ha en boll bra studs i. Det är så himla skönt när man finner något skitbra och slipper kompromissa.

Kong Air Dog heter produktserien.

Ivan, aka The Black Destructor, svalde nyss en ostbåge utan att tugga över huvud taget.


Man kan ju inte låta bli att undra hur det kommer att se ut när den kommer ut...

Jag vill inget hellre än att det ska bli vår och barmark så att jag kan ge mig ut i skogen och gömma Bambis fot. Målet är att Billy ska göra anlagsprovet för viltspår i år, och jag vill börja lägga spår så snart som möjligt.

Eftersom jag är en riktig virrpanna och knappt kan hålla koll på skanken, blodet och mina egna fötter samtidigt har jag kommit på det ultimata hjälpmedlet; GPS-appar som visar kartor och spår.
Så himla smart!

För android finns till exempel MyTracks och JogTracker - båda är gratis!

Malin ringde:
"Snälla, ta med Billy och möt mig vid järnvägsövergången. Alva behöver härja av sig och jag behöver vila."
Klart man ställer upp för en vän i nöd..!
Det var flera veckor sedan Billy och Alva fick busa tillsammans, så båda hundarna blev jätteglada. Och så var det fullt ös i en kvart, sen blev det promenad.

Billys hormoner är dock inte riktigt helt i balans. Han är oerhört intresserad av Alvas rumpa, men än så länge fungerar inkallningen även om flickvännen luktar jättegott - tack och lov.

 

Hur kan en så liten, liten hund göra såna stora, stinkande fisar?
Ivan ligger under mitt skrivbord och fiser i sömnen, och jag är i det närmaste hög på gaserna.

Snygg stil han har, förresten. Det är Billys igloo han har stulit och deformerat.

Ännu en härlig, solig dag som känns lite som våren. Underbart!
Jag och pojkarna har varit ute på en långpromenad. (Eller lång och lång. Med Ivanmått mätt var det nog en smärre evighetspromenad.)

Under promenaden har vi tränat inkallning, lite lek och en hel del promenadlydnad. Båda killarna är jätteduktiga..!
Som grädde på blankisen träffade vi gårdens tjejgäng när vi nästan var hemma. Det är två familjer med döttrar i åldern 3-9 år, alltså perfekt herregud-vilka-läskiga-ungar-det-är-bäst-att-jag-skäller-ut-dem-i-förebyggande-syfte-ålder enligt Billy.
Hur som helst är de jättebra att träna Billys tolernansnivå på eftersom de 1) Har lite hundvana och 2) Är jätteduktiga när det gäller att följa instruktioner.

Efter några minuter hade både Ivan och Billy lugnat ner sig och fann sig i att bli matade och klappade och mer eller mindre trängda. Duktiga pojkar!
Billy har sedan i somras fattat tycke för den yngsta tjejen, så han håller stenkoll på henne. När han reser sig på bakbenen är han lika lång som henne, och han är väldigt noga med att pussas ordentligt, inte minst för att det kan finnas rester av mellanmål i ansiktet... Hon tycker som tur är att han är lika mysig som han tycker att hon är.

Nu ligger två mätta* och belåtna killar i soffkoma.

På onsdag ska jag och lillkroken till Örebro för att vara med som försöksvalp (eller exempelekipage) på Klickerkloks instruktörskurs.
Den kostar gratis, och jag ska passa på att umgås med mina föräldrar som jag hälsar på alldeles för sällan, så vi har verkligen ingenting att förlora. Ivans största utmaning kommer antagligen att bli att inte reta upp mina föräldrars gamla cairnterrier Nisse till bristningsgränsen. Vi får se hur det blir med det.

Angående klickerträning är jag faktiskt inte helt frälst. Än.
Jag använder det när jag lär hundarna något nytt, och Billy tycker att det är väldigt roligt (eller så ser han det mest som ett bra sätt att få mycket godis), men jag har aldrig riktigt gett mig in i det till 100%.
Själva tänket med positiv förstärkning stämmer dock in helt med min livsfilosofi i övrrigt - både när det gäller hundar, hästar, barn och... min make.

Vi får se om dagarna i Örebro förändrar min inställning.

Solen skiner, fåglarna kvittrar, dropparna droppar, hundarna solar och plusgraderna ökar.
Underbart!

... för att vara en onskefull liten sabeltanda snorvalp:

Ivan, den onskefulle lille sabeltandade snorvalpen har dödat min dator.
Eller i alla fall min sladd.

Datorns reaktion: Zzzz
Min reaktion: Vill grina.
Ivans reaktion: Likgiltig.

Och då kan man fråga sig om det finns en laddarsladd till en Macbook Pro i Karlstad.
Det gör det inte. Kanske, eventuellt, möjligtvis nästa vecka.
Såklart.

Sedan Ivan flyttade in har Billy börjat skälla mer.
Jag tror att det kan bero på två saker:

• Ivan skäller som en arg mattant i tid och otid och Billy hänger på som dagens eko
• Billy har blivit vaktigare rent allmänt nu när han har blivit mamma

En av de absolut främsta sakerna som triggar igång hundarna är porttelefonen. Och det är ju inte så konstigt, de är ju vakthundar. Men i Billys fall är det ofta mer förväntan och spänning än vakt; det kan ju vara till exempel Julia eller min mamma som hälsar på = Stoooor lycka..!

Igår påbörjade jag mission:doorbell, som går ut på att slita ut ringsignalen som triggar igång dem genom att ringa på porttelefonen varja gång som hundarna ska in i lägenheten. De får alltså själva signalen, men eftersom det inte kommer att komma någon genom dörren får de inte belöningen eller förstärkningen som de förväntar sig.
Rent logiskt borde det fungera.
Vi får se hur det går, och hur lång tid det tar innan grannarna blir galna...

Se så fin!
Billy har vunnit en tävling hos Pupstore, och idag kom vinsten: En fin polisblå sele (och en jacka som Ivan kommer kunna ha till hösten). Tack tack!

Åh, vilken bra dag det är idag!
Inte nog med att solen skiner, Ivan har lärt sig "Ligg" nu på förmiddagen.
Det har varit ganska svårt (eller i princip omöjligt) att träna någon av hundarna enskilt, eftersom båda är riktiga gottegrisar och båda älskar att vara i centrum.

Men med hjälp av lite slughet och en uppenbart supersmarrig tuggknut fick jag och Ivan lite ensamtid.
Han är inklickad, och han förstår oerhört snabbt, så det är verkligen jätteroligt att jobba med honom. De sista gångerna provade jag att belöna med bus i stället för godis, och det gick också jättebra. Härligt!

Vi firar att det är plusgrader ute med två fisheyebilder.
Hurray!

Idag har hundarna fått följa med till Hund- och Kattspecialisten. Ivan behövde mer mat, och godisförrådet behövde en rejäl påfyllning.

Billy och Ivan är trogna stammisar, och vet precis hur man gör för att charma både kunder och personal. Dessutom är personalen så himla bra och hjälpsamma nu när Ivan ska socialiseras så mycket det bara går. De tar helt enkelt upp honom och går en sväng i butiken och pratar med honom och mutar honom för fulla muggar.
Nu för tiden får de knappt skäll av honom när han kommer in, även om han är sådär typiskt pinscherskeptisk till okända människor...

Resultatet av en halvtimmes shopping; tre kilo valpfoder, tuggben och märgkex och leversnittar och en hel burk med miniminitreats.
Hoppsan, Hejsan! Så kan de gå när man inte är uppmärksam.

Ivan är lagom hjälpsam:

Hemma hos oss har vi lugna förmiddagar.
Efter första promenaden och några minuters morgonbus före frukost är det soffkoma som gäller för båda pojkarna. Det är så himla praktiskt med sjusovare i flocken, då kan jag passa på att jobba eller plugga i någon timme på förmiddagarna.

---

Vi har varit ganska lugna med hans rumsrenhet, och det har hela tiden gått framåt. Nu verkar det faktiskt som att poletten har trillat ner, om inte hela vägen så i all fall liiite längre ner än förut.
Han är jätteduktig!

Åtminstone så länge vi har koll på både honom och tiden...

 

Idag har Billy och Ivan fått hänga med till stallet.
Innan vi åkte därifrån fick de röja i tältet en stund, Billy for runt som en blådåre och avslutade med att åla runt på underlaget och Ivan har ätit hästbajs.
Jag har såna härliga hundar..!

Strax innan klockan 18 kom Lovisa och hennes sheltiebebis Bingo hit. Tanken är att Ivan och Bingo ska bli kompisar, men när vi släppte ihop dem utomhus såg Ivan mest ut som ett frågetecken.
Ett mycket skeptiskt frågetecken.
Det blev inte mycket lek och bus där inte, så Bingo fick följa med in och möta Billy.

Ivan, Bingo och Billy. Väldigt färgmatchade!

Billy gick in i rollen som Kill Bill - den skoningslöse, och placerade stackars Bingo i vårt skoställ.
Sedan upptäckte Billy hur oerhört mycket päls Bingo har. Med tanke på Billys pälsfetish kom Bingo undan med blotta förskräckelsen. Billy putsade och tvättade och borrade in hela nosen i Bingos päls ungefär tjugo gånger under besökets sista halvtimme...

Och väl inomhus gick det upp för Ivan att man faktiskt kan leka med andra hundar är Billy, så det var verkligen full rulle i vardagsrummet.

Ivanattack!

Den senaste veckan har jag kört en hel del burträning med Billy.
Han hatar buren, eftersom han hatar bilen.
Men, han älskar när jag tar fram klickern.

Så vi har klickertränat fram en i alla fall lite bättre relation mellan Billy och buren.
Och igår lossnade så himla mycket; när jag sa "Buren!" så gick han in i den utan att tveka och lade sig till rätta och såg riktigt avslappnad ut - gång på gång. Jag jublade och prisade gudarna och gjorde en segerdans i köket.

Efter att vi avslutat träningen fick hundarna varsitt tuggben, och då gick Billy raka vägen till buren med sitt och låg där i flera sekunder innan han kom på sig själv. Haha.

Hund i bur!

Ivan älskar buren.
Han ligger hellre i buren än i igloon och brukar släpa in alla leksaker och tuggben han kan hitta, eftersom Billy helst inte går in och hämtar dem.
Han är smart, den där lille rackaren.