Alltså... Vi måste verkligen hårdträna slalom.

Ibland kan Billy verkligen vara trög i virrpannan.

 

Vi får nog köra en repetition i morgon.

Om vi busade i ridhuset förut?
Jodå.

Om det sprang en mus i ridhuset samtidigt som vi?
Jodå.

Om jag sa "Nämen titta!" av ren reflex?
Jodå.

Om Ivan sa: "MELLANMÅL!"
Jodå.

Han hann inte äta upp den, men den hann dö...

Hej och hå, här var det tomt!

Vi har jullov och myser för fulla muggar. Hundarna får springa av sig i ridhuset när de får spring i benen, annars går vi promenader i skogen, de röjer på altanen och i hagen - och just nu ligger vi i sängen om vilar lite.

 

Jag är trött på snön och vill lägga spår.

 

Slut på info.

Det här med att Ivan gick och la sig under kudden i går, så himla gölligt!

 

 Meeeen, Billy vill ju alltid vara med på ett hörn:

 

Men hurray, vilken fröjd... Båda hundarna var lösa i magen i morse och jag hoppas verkligen att det bara var tillfälligt.

 

Jag tryckte i dem lite CaniCur och nu smaskar de i sig ris med risavkok och lite mjukost. Aptiten är det i alla fall inget fel på. 

 

Mina hundar är väldigt stabila i magen, och jag får fortfarande lite ångest när jag tänker på förra årets magsjuka, så här tar vi det säkra före det osäkra.

Jag är så tacksam och lycklig över att jag har världens bästa hundar.

De har varit med i stan i dag, och fått sitta i bilen och vänta i omgångar. Sen tog vi en tur till hund- och kattspecialisten, hundarna fick klorna klippta och blev mutade med nötöra och ett rejält ben att gnaga på. Plus ett reflexhalsband med blink till Billy, en ny klicker och en sån där ny belöningsgrej i deo-form. (Båda hundarna blev helt tokiga av mums, så nu har jag höga förväntningar.)

 

Väl hemma får de sina mutor i hallen och det är liksom inget tjaffs över huvud taget. Nu har gått snart en timme och sedan dess har de bytt några gånger, men jag har inte hört ett pip eller morr, de är bara väldigt nöjda och glada. 

 

Älskar att flocken är så balanserad och konfliktfri och att hundarna har så mycket glädje av varandra. 

 

Alltså... Den här snöstormen.

Inte så himla kul.

När man däremot kommer på att man bor granne med ett ridhus = mycket mera kul!

 

Hundarna har fått röja och springa av sig rejält.

Nu är vi trötta och glada. ♥

I dag började vi dagen med sovmorgon, till och med Billy kunde stanna i sängen en stund.

 

Sedan klev alla pojkar upp samtidigt och hundarna fick morgonkissa i hagen (plus att Ivan bajsde på altanen...). När min arma lekamen bestämde sig för att acceptera dagens början tog jag med mig Billy på en promenad i skogen (Ivan vill inte gå ut, utan låg och blängde surt på oss från kökssoffan). 

 

 

Han fick ha springkoppel (eller flexikoppel, som det heter på svenska) och hade fullt sjå med att nosa och kissa och sprattla och spåra och göra rivstarter. Vi mötte några travhästar, men utöver det var skogen tyst och stilla. Vi pulsade på i ungefär en halvtimme, och herregudars vilka välinvesterade minuter. Så skönt! Ärligt talat har vi inte gått långa promenader alls på sistone, så det var verkligen på tiden för en lite längre runda.

 

 

Det var ganska längesedan vi gjorde något på egen hand nu, jag och Billy. Efter jul får vi avsätta tid för agilityträning i ridhuset, det är vi värda!

Ivan, min Ivan. Min plåga och prins.

 

När han inte skäller ut folk och hittar på hyss är han riktigt rolig att träna med. I dag började vi träna på att krypa, och det var så skoj att jag filmade lite:

 

 

 

 

Hej och hå och decimeterdjup snö.
Billy myser, spårar och trivs i största allmänhet - medan Ivan vägrar att gå ut. Han HATAR snö och kyla. Han går ner för trappen och kan eventuellt tänka sig att gå de fyra metrarna till soptunnan, men sen får det vara nog. Mitt trick: Jag bär honom helt enkelt tills vi vänder, så får han gå hem. Himla gnällig liten ryss, det där. 

 

Å andra sidan är han betydligt lägre än Billy och har fortfarande inte hittat genen som ger päls på magen, så det behövs inte särskilt mycket snö för att han ska bli riktigt kall om hela undersidan av kroppen. Lille pluttis!

 

Billys goda humör kompenserar i alla fall surpottigheten, tack och lov.