Kvällspromenaden var verkligen helt öken idag.
Troligtvis är det en ny löptik i farten, för Billy var i det närmaste okontaktbar. Han blir som döv dammsugare med tunnelseende och har ingen som helst aning om resten av flocken. Det är så oerhört frustrerande, för jag orkar verkligen ta en diskussion med honom var tredje meter.

Jag till och med släppte kopplet en gång, för att se hur lång tid det tog innan han märkte att resten av flocken hade stannat och börjat gå åt andra hållet. Drygt 20 meter hann han traska med nosen tryckt mot marken innan jag tappade modet och ropade på honom. Han såg helt yrvaken ut när han tittade upp och förvånat undrade vart vi var.

Jösses, vad frustrerande det är! Och jag kan ju inte blir arg och bråka med honom, hans lillhjärna förstår liksom inte vad det är som händer och varför det plötsligt är så otroligt spännande. Det räcker antagligen med den hormonella förvirringen när det blir såhär, att jag blir arg och irriterad gör ju faktiskt inte saken bättre. Men ibland vill jag inget hellre än att släpa honom efter mig utan någon som helst pardon...