I dag fick leverans från en kollega.

Tre rådjursklövar och... en bröstkorg. 

 

Jag brukar inte vara den som är den, men fy farao vad jag höll att på att kräkas när jag kände den tunga, söta doften från säcken. Blääää!

Tack och lov är jag gift med en redig karl som inte räds särskilt mycket, och som dessutom har en välslipad yxa.

Han tog sig an uppgiften att stycka och greja, medan jag stod och såg på och tänkte att "Jag vänjer mig, jag vänjer mig, jag vänjer mig".

Två timmar senare mår jag fortfarande lite illa...

 

Hundarna har i alla fall fått en massa smarriga revben och fina köttbitar, så de är så nöjda de bara kan bli.

I dag har vi tävlat. 

Och det gick fruktansvärt dåligt.

 

Noll fokus och noll kontakt från Billys sida, han har aldrig tidigare varit ovillig att träna eller tävla agility - men nu fanns det ingenting där. Ingenting att skaka liv i, ingenting att hitta energi från. Han blev osäker inne på planen, men inte på hinder utan på själva planen. Han ville definitivt inte vara där, och han var långt från sitt vanliga jag. Billy ville liksom hoppa och springa - men inte där. Typ som att planen luktade konstigt eller var läskig att gå på eller att han helt enkelt hade hallucinationer om att det var ett krokodilfyllt träsk.

 

I vanliga fall har jag haft problem med att hålla Billy på en hanterbar energinivå, så att han inte blir för uppspelt och speedad. Nu var problemet helt tvärtom.

 

Vi skulle ha kört fyra starter men åkte hem efter två. 

Jag var så ledsen och fundersam och orolig att något verkligen skulle vara riktigt fel, men efter lite analyserande insåg jag att många hundar hade verkat lite fundersamma inne på banan. Billy var till exempel inte det minsta konstig på främre delen av planen, men på bortre delen ville han helst inte gå. Jättekonstigt!

 

För att vara på den säkra sidan åkte vi ut till klubben när vi kom hem, bara för att testa. 

Han var trött och lite mosig av solen av värmen, men glädjen och hindersuget var det ingen fel på.
Vilken lättnad!

 

Han är ju ett geni! :D

 

 

 

 

 

I går åkte vi till Kil för att tävla.

Det var superduper inoff och toppenbra träning. 

 

I första klassen fick vi 5+5 fel, båda på kontaktfält.

Så typiskt, allt annat var verkligen klockrent. Jag blev lite nervös när jag såg att säcken var med, vi har tränat säck sedan i höstas (!) och Billy brukde tycka att den är lite läskig. MEN, han fixade det galant och var helt obrydd. Duktig Brunis! Slalomen var också fin, men vi måste verkligen få upp tempot där. 

 

I hoppklassen var Billy ganska ofokuserad i början, han sladdade in i slalomen genom fel port, så där fick vi ta om. Sedan missade han ett hinder, som han hoppade från fel håll när jag kallade tillbaka honom. Så himla onödigt, men jag tar på mig den för det var antagligen rena handlermissar både när han missade hindret och när han tog det baklänges. Diskning, alltså.

Resten av banan gick bra, även om den var jäkligt avancerad. Det var inga räta linjer någonstans, och massor av svåra vinklar och byten. De tre sista hindrena hade jag Billy framför mig - och kunde fortfarande styra honom på rätt hinder, och DET är jag imponerad av.

 

Lördag.

Vi vaknade, myste och sen vi gick ut på kosafari hos grannen. 
Det gick finfint ända tills Ivan rullade sig i något äckel (inte kobajs, tro't eller ej!) och luktade så himla pyton att han fick vara så god att bada lite.

 

 

Och för rättvisans skull fick Billy också bada.
Men först borstade jag av honom rejält med gummikardan, han har årets fällperiod nu och tycker att det är jätteskönt att bli av med lösa strån. 

Det här är 100 % av alla pälsvårdsgrejer mina hundar kräver.
En gummikarda och en bra schampo. Petwise har superbra schampon, det här har vi haft i över tre år och varje gång jag använder det blir jag ändå förvånad över hur bra det är. (Och det säger väl egentligen mest om hur ofta våra hundar badar...) Det på bilden som varken är en gummikarda eller ett hundschampo är en microfibertrasa att torka blöta hundar med. Mycket bättre än en vanlig handduk!

På torsdag ska Billy gå ett öppet spår, och det ser vi fram emot! Han är ynka två förstapris från att bli svensk viltspårschampion, så jag hoppas att han kommer i håg hur man gör...

 

... Det är nämligen ganska precis 6 månader sedan vi vilspårade sist. Hehe. Jag är verkligen the mighty master när det kommer till förberedelse.

 

I går la jag för säkerhets skull ett kort spår med tre vinklar (återgång i samtliga), liggtiden var typ 12 timmar. Billy var taggad, men ganska slarvig och eftersom jag helt glömde bort var jag hade lagt spåret blev det bitvis en del frågetecken. Vi får hoppas att vi båda har skärpt oss lagom till i morgon.

 

Han hittade Bambis fot till slut, utan några särskilda svårigheter. Första och sista sträckan spårade han riktigt fint, de två sträckorna där emellan var lite vimsiga.

Nåväl.

Vi satsar som sagt på att vila oss i form och att vara bäst när det väl gäller.