Ikväll har vi provat på undervattensport!
Hehe.
Nejdå, bara väldigt blöt agility i ihållande regn.

Fy! sa farbror Brun och gick in och la sig i buren. (Bara det säger väl allt, han hatar buren)

 

 

 

 

Idag har vi alltså debuterat på agilitybanan, i form av träningstävling på hemmaklubben.

Innan första starten var jag orolig för att Billy skulle:

• Skälla ut domaren
• Ta tillfället i akt och dra iväg på ett ärevarv i publiken
• Vägra gå upp på (eller hoppa av mitt på) gungbrädan
• Fuska på A-hindret och hoppa över kontaktfälten
• Smita i starten
• Passa på att smita vid målgången

Inte en endaste av de här punkterna blev verklighet. 

I stället hade jag en supertaggad Billy som var fokuserad på banan och sökte hinder, och som dessutom trodde att utmaningen var att hoppa så många hinder som möjligt. Därför hoppade han flera av dem två gånger (utom A-hindret, som han glad i hågen tog fem gånger - helt överlycklig).

Jag är SÅ GALET NÖJD med honom, han är så himla glad och lycklig inne på banan och han har verkligen jätteroligt. Han tvekade inte på gungbrädan, trots att det var den läbbiga varianten som låter mer och är smalare än den han är van vid. Han älskade som sagt det nya A-hindet, som han aldrig har provat förut. Min handling i första klassen var verkligen asdålig, jag kunde ha varit mycket tydligare och haft en bättre plan - det var till stor del därför han hoppade fem eller sex av hindrena fram och tillbaka (till liten del för att det var tydligen var superskoj). Slalomen var en tolva och han gjorde den väldigt, väldigt bra. Duktiga Bill!

 

Nu har jag en trött hund som ligger pannkaka i soffan. Han har bästa fleecetäcket på sig och är så mysig och nöjd med livet att mitt hjärta nästan spricker.

 

• Bättre vägar, tydligare handling
• Sänk tempot (ja, det är sant. Tidsfel är bättre än uteslutning)
• Ta en paus efter 6-8 hinder (tänk halvhalt)
• Om möjligt; blockera A-hindret

Resultat:
Väldigt diskad i båda klasserna.

 

Sötaste Ivan somnade på Håkans arm igår. Lilla pyret, vilken gosgris du är!

 

Han lyckades åla sig ur pyjamasen under natten, så nu har han en uppblåsbar krage på sig. Jag misstänker att jag får handikappanpassa mat- och vattenskålar, men annars fungerar det ganska bra. 

Han har skonats från struten. 

I stället har han en mycket tjusig gulrandig body på sig.

Storlek 56, för övrigt; alldeles perfekt längd med "bra häng" som ger luft åt såret.

 

 

 

Nu ligger han i soffan och sover. Han är fortfarande lite groggy efter narkosen, men gick fint (och bredbent) in från bilen förut.

Min lilla, lilla pärla.

 

 

Hehehe. 

Vi lekte lite med maten förut. Ivan får inte äta efter klockan 18 idag eftersom han ska opereras i morgon. I vanliga fall äter han gärna ganska sent, så jag bjöd upp till bus för att försäkra mig om att han får i sig något. 

 

Och så filmade jag hela kalaset.

Billy visar verkligen sitt rätta, clowninga jag i slutet. Han är ju bara för rolig! ♥

 

 

 

På lördag ska vi tävla, jag och Billy.

Jag kommer väl typ vara ett vrak. Och då är jag inte ens det minsta nervös för själva banan och starten, utan för allt runt omkring. Jag har ju inte en aning om hur det går till när man tävlar agility. 

Nåväl, vi får väl prova och se om vi lär oss något. (Försöker låta lite lugn och sansad här)

Vi har i alla fall tränat senast idag (även i lördags), och här kommer en sammanfattning:

• Billy är helt jäkla fantastisk. Jag är så gruvligt imponerad över hans skills.
• Han har blivit så himla säker på slalom (pris ske lov att jag kom på att jag skulle ge honom två kommandon där), idag gjorde han en 8-pinnars helt klockrent och i bra tempo.
• Vi har inga som helst bekymmer med säcken längre. WOHO!
• Ibland kan han tycka att vippbrädan/gungan är läskig, medan han ibland gör den på eget initiativ. Lite lurigt där alltså. Jag hoppas verkligen att de har en bra och stadig gunga i Örebo... 
• Efter halva banan måste jag vara skittydlig i min handling, för när han är uppe i tempo och energi behöver han verkligen tydliga direktiv för att inte spinna iväg helt och hållet.
• Vi har kört en hel del kvick hinderhandling och han har oftast stenkoll. Hinderna kommer inte att stå lika tätt och komma lika snabbt på tävlingen som vi har tränat, och det är i alla fall en tröst.
• Vi kommer att behöva slipa lite mer på A-hindret (som han tycker är jätteroligt) innan tävlingen, för där fuskar han med kontaktfälten, särskilt på vägen ner. Balansbrädan är däremot han skitbra på. 
• Jag är lite orolig för att han kommer skälla på domaren och försvinna ut från banan. Det vore ganska pinsamt...

 

Billy är fantastisk på så väldigt många sätt.

Hans härliga, pigga morgonhumör kan vara ett av dem. Ibland föredrar jag däremot Ivans sovmornar. (Det gör Ivan också)

 

Såhär väcker man en lillebror:

 

 

Observera att Billy karatesparkar iväg telefonen ur min hand på slutet, när han sprätter med bakbenen av ren och skär oh joy över att Ivan har vaknat...

 

 

Vi var väl inte helt nöjda, om man säger så.

Den här lilla russinbullen har varit på kurs idag:

 

Och han var så himla duktig!
De andra hundarna som är med är stora, så han kombinerar rallylydnad med terapi.

Idag åkte vi och tränade, i cirka hundra graders värme.

Billy var på topp i alla fall - han gav verkligen järnet.

 

Jag satte upp en bana på måfå, och gjorde några delar här och några delar där. Till slut satte jag ihop det till en lång bana. Herregud vad jag höll på att dö. Mina lungor = dödens lammungar. Jag MÅSTE få dem att fungera snart... Det är inte så långt till tävlingen nu.

 

Vi hade några missar på A-hindret (han hoppade över kontaktfältet på väg upp, eller så hade han fullt sjå med att springa bredvid. Rent missförstånd. Måste slipa kommandot där...), och så slank han igenom däcket en endaste gång. Slalomen gick skitbra!

 

Nåväl, här är banan.

Klicka på bilden för att se större.

 

 

 

 

 

Billy och Ivan och jag hälsade på Carro idag.

De gillar Carro. 

 

(Det gör jag med, men jag sitter inte hennes bröst för det)

Igår var vi på djursjukhuset igen.

Den här gången var vi mest på utsidan, på parkeringen och gräsmattan. Dessutom fick Billy följa med och vara stöd. Det gick riktigt bra, och jag bestämde mig för att ta med Ivan in. Billy fck hoppa in i bilen och vänta. 

 

Väl inne satte vi oss i en stol i väntrummet, och efter en kort minut fick vi syn på en bekant dvärgpinscher - Cindra! Cindra och Ingela hade varit där på rehab, och det finns nog ingenting som hade varit bättre för Ivan att hitta i väntrummet än en välbekant dvärgpinne och sin alldeles egen uppfödare. Han blev så glad att han var alldeles utom sig av pussar och glädjetjut. 

Så himla skönt!

 

Idag ska vi på roadtrip till Sunne och Torsby, men just nu ligger det två dvärgpinnar och sover som små troll i soffan.  

Just nu i min soffa:

Två mycket, mycket trötta hundar.

 

Varför de är trötta?
För att de har varit i Väse och busat mycket. De har även mycket otillåtet letat efter Bambi. Mina nerver alltså! Man (jag) hinner få en smärre hjärtinfarkt av oro när två dvärgpinnerumpor försvinner ur sikte, för att sedan inte komma tillbaka. Lättnaden när man sedan hittar båda hundarna på den exakta smitpunkten, sittandes och väntades på att bli hämtade = skyhög.

 

Nåväl, syftet med utflykten var hundterapi för Ivan.

Han gör framsteg, vill jag lova.

 

Igår var vi på terapi på djursjukhuset.

Det innebär kort och gott att vi var där.

Ivan får panik när han hoppar ur bilen och förstår var han är. Sedan blir han hysterisk när vi går in. Sedan står han och skakar i mitt knä, morrar och skäller på allt som rör sig tills han helt enkelt inte orkar längre. Igår var vi där i 45 minuter. Det tar så lång tid innan har blir trött och liksom blir tvungen att slappna av. Och det enda vi gör att sitta där, kolla läget och äta köttbullar.

Innan vi åkte hem kunde han till och med vara på golvet, vilket är ett klart framsteg.

 

Vi var där på kvällen, under de 45 minuter vi var där kom det fyra (4) hundar. Det är väldigt skönt att kunna ta det lugnt och fint, hade det varit stökigt och knökat så hade Ivan kanske lagt sig ner och dött.

 

 

 

 

 

Nu är det ganska precis ett år sedan Ivan började tappa färg på nosen - och nästan allt har kommit tillbaks. 
Det har varit ett riktigt mysterium, och ingen har kunnat ge ett rakt svar på varför han har tappat färg, eller varför färgen har kommit tillbaka. 

 

Den vita ögonvrån verkar stanna kvar ett tag till.

 

Här kan du se hur nosen har sett ut det senaste året.

Billy hatar att klippa klorna. 
Han är som ett barn, som är fullt övertygad om att det faktiskt handlar om stympning av kroppsdelar.

 

Lägger jag kloklipparen synlig i vardagsrummet, så går han helt enkelt inte in där. 

Jag vill verkligen inte bråka med honom, det tjänar ingenting till. Det slutar bara med en hund som vrålar, skakar, stressfäller och som flyr så fort jag släpper honom. Så i stället för att starta ett krig byter jag taktik. 

 

Nya taktiken är: Kloslip.

Vilket låter så himla bra i teorin. 

Om man bortser från att hunden är en fegis, som i praktiken hatar läskiga saker. Läskiga saker är döda ting som känns, låter eller beter sig konstigt. Konstigt är till exempel ljud och vibrationer. Ljud och vibrationer är kännetecken för en kloslip. 

 

Det i sin tur, innebär timmar av terapi innan själva kloslipandet kan börja. 

Tur att det är helg, kan man ju säga...

 

Älskar instagram! 
lisasfanclub heter jag där, om ni inte får nog av hundbilder här i bloggen.

 

 

 

 

 

 

I morse ägnade vi oss åt terapi för Ivans del.
Han fick hälsa på Wimza och hennes colliesystrar Lilja och Kelly. Först var det mycket drama med rädd och arg Ivis, men sedan kunde han slappna och vara med mycket mer. Skönt!

 

Billy levde rullan som aldrig förr, han älskar valpar och han älskar att springa, så han lekte med valp och sprang som en tok. Lyckligare hund får man leta efter.

 

 

 

Om 12 timmar håller jag som bäst på att packa ihop hundarna och bege mig till I2-skogen för att träffa Christine och hennes flock, bestående av en busig dvärgpincher och två supersnälla collies. Ivan ska nämligen få lite terapi innan vi åker till veterinären på återbesök. 

 

Jag är peppad, och hoppas verkligen att det kommer att gå bra. 

Han har blivit mycket morrigare de senaste dagarna...

Vi har länge sagt att Ivan ska kastreras. 

Han har ett mer utpräglat hanhundsbeteende än vad Billy har, han markerar inomhus och ska verkligen inte användas till avel - så egentligen finns det inget som talar emot en kastration. Hade han varit en häst hade han varit kastrerad för länge sedan.

 

Jag har funderat på en så kallad kemisk eller chipkastrering.

Bara för att se vad som händer.

Det kostar ungefär 1000 kronor, och effekten kan vara i ett år - men oftast kortare tid än så. Tävlingskarensen är dessutom 6 månader (!!).

 

Emma Jigler har skrivit en uppsats om handhundar som behandlats med deslorelin, så nu finns det verifierad information och statistik om chipkastrering. Väldigt intressant läsning!

 

Till exempel:

• Hos 53 % av de behandlade hundarna ansåg ägarna att behandlingen haft fullständigt önskad effekt men hos 16 % sågs ingen önskad effekt alls.
• Det visade sig att de vanligast förekommande indikationerna för behandlingen var översexuellt beteende, aggressivitet och olika former av prostatabesvär
• Majoriteten av ägarna såg effekt av behandlingen inom 4 veckor.
• Effekter som noterats hos de behandlade hundarna var minskat översexuellt beteende och intresse för tikar, minskad aggressivitet, ökad aptit. 

 

 

Ivan är pigg och glad idag, han har bajsat och ätit lite torrfoder och jag nojar fortfarande över att han inte får i sig tillräckligt mycket vatten. Han hänger med bra på promenaderna och jagar fjärilar och trippar runt som vanligt, lite långsammare tempo bara. Vi har mött och sett en del hundar, han tycker att är helt okey på behörigt avstånd men spänner till och morrar lite varje gång har får syn på en annan hund. Han är fortfarande väldigt öm över bröstkorgen, så vi har utvecklat en ny bärteknik.

Just nu tigger han bakad potatis och baconröra som aldrig förr, tydligt och högljutt. Lilla russinet.

 

Jag har pratat med Agria (ÄLSKAR Agria!) om vad som händer rent försäkringsmässigt, och fakturan från djursjukhuset har kommit (1640 spänn, direktreglerat och klart) tillsammans med ett meddelande om att vi ska på återbesök på fredag.

 

Här kommer en smarrig bild på Ivans rakade bröst och galna blåmärken, men han är som tur är inte särskilt svullen längre: