Sedär! Nu är det alltså tradition med nyårspromenad på Varpnäs. 

Så här hade vi det på promenaden förra året.  Då hade vi barmark och solsken, i år var det lite kallare och mycket vitare – herrejösses vilket fantastiskt väder vi bjöds på!

 

 

 

Vi gick bort till tjärnen, där träffade ett vi muntert jaktlag som hade samling och ett gäng som åkte skridskor. Perfekt plats för fika!

 

Jag fikade på krämbulle och nyponsoppa. Ivan ville hemskt gärna vara med. 

 

Billy blev väldigt fokuserad när han hittade husses kanelbulle, hehe. 

 

Se bara, här är han fyra eller fem veckor:

Ivan hatar kyla. Han hatar dessutom täcken. Inte en så bra kombo för en värmlänning, direkt. Särskilt inte i slutet av december.

Trots vinterjackan var gårdagen rent vedervärdig, han frös något förskräckligt (16 minusgrader!) och vägrade gå ut. I morse insåg jag att han inte hade bajsat på 24 timmar... Jag svängde förbi Hööks och de hade en enda fleeceoverall kvar - i storlek XXS. Tack och lov!

Något skeptiskt provade jag den på honom, och förväntade mig allt annat än att han skulle reagera med full acceptans. Han blev glad och busig och ville gärna följa med ut. Gissa om jag var förvånad!? Och så glad över att ha hittat något som fungerar...

Han är dessutom supersöt i sin overall, den lilla busen.

Både i går och i dag har Billy fått dra kätting. Vikten ligger på 1 kilo, och nästa pass ska jag öka på lite mer. Han behöver en tydlig uppgift och gärna en utmaning för att fokusera och jobba som bäst, nu är det på gränsen till för lätt och då börjar han snabbt tänka på annat och glömma bort själva arbetet. 

 

 

Vi går först vanlig promenad så att han får nosa och kissa och bajsa och "gå fult". Sen byter jag till selen och då är det arbete och "gå fint" som gäller. Efter 20 minuter byter jag tillbaks och han är ledig igen. Inga konstigheter. 

 

Ivan är med på promenaderna, han går lös och sköter sig själv på ett alldeles förträffligt sätt. Älskar att han kan vara både lös och lydig samtidigt!

 

 

Nu var det ungefär tio minuter sedan vi kom in, och båda hundarna har gått och lagt sig. Jag ÄLSKAR trötta hundar! Plus att jag vet hur skönt de är att vila efter ansträngning. Det är verkligen ljuvligt, och jag tror att pinnarna håller med.

Det är fint runt omkring, annars hade jag misstänkt att han rivit sig eller skrapat i någonstans. Han verkar i alla fall inte ha ont, men jag gillar inte riktigt utseendet... 

Några bud?

Förstår ni hur himla mysigt det är med relationen mellan Ivan och människovalpen? Bara grejen att de liksom känner av varandra på något sätt, det övergår mitt förstånd – och nästan min fantasi. Jag smälter av gölle och cute overload när han somnar på magen och guppar till när kiddot får in en fullträff.

 

 

Jag älskar att prova nya grejer och att nörda in mig i allt det götta som en ny hobby innebär.

I går köpte jag vajer och kätting på Swedol och Granngården. Det gick på sammanlagt 200 kronor, och jag har ungefär 2,8 kilo kätting fördelat på 2 x 1050 gram och 1 x 650 gram. Jag borde nog komplettera med en liten länk till, på typ 300 gram att ha för att inte stegen ska bli så stora...

I dag ska jag pyssla ihop en distans och köpa några karbinhakar, och sen är vi liksom redo!

Är verkligen superduperpeppad på att komma igång med dragweight, selen borde landa i min postlåda i morgon.

Billy fick passivitetsträna, vilket han säkert var kraftigt besviken över eftersom det inte är hans paradgren direkt. Han vill ju väldigt gärna tro att alla andra hundar är där enbart för hans höga nöjes skull...

Ivan fick träna apportering och uppletande under tiden, och var jätteduktig med alla störningar (läs: hundar). Han slarvade mer än vanligt med lämnandet, men skötte sig ändå såpass fint att han fick testa lite nya övningar. Bland annat att hämta på linje, där jag satte honom, gick några meter och lämnade dummyn, fortsatte några meter och sa "Hämta!". Det fixade han galant, trots alla andra hundar runt omkring. 

Och så fick han prova på mer "riktigt" uppletande i ett av rummen. Där var han först lite osäker, men efter stöttning och lite ledtrådar hittade han dummyn, blev jätteglad och lämnade den sedan duktigt. Det är så otroligt roligt att se hur glad han blir när han förstår och lyckas med uppgiften. Älskade lilla plutt!

Fjärde (eller femte?) musen den här säsongen. Han är effektiv, den lilla ryssen...

Är ändå glad att han har såpass bra och snabb teknik nu för tiden. Han har fått in knycken på skaket så det hela är över på ett ögonblick, tack och lov. 

I dag var jag och Billy på DW-promenad igen. Han fick fortsätta med kedja på strax under 700 gram, och så fokuserade vi på att gå på fyra ben, att inte dra i kopplet, att inte kissa under tiden och att hålla rätt tempo (vilket är klart under Billys normaltempo). 

 

 

Vi fick låna en sele också (och ett halsband), och Billy är verkligen helt obrydd när det gäller utrustningen. Duktig kille!

 

På tal om utrustning, Billys sele är klar! På måndag åker den från Finland. Jag fick den här bilden från tjejen som har sytt den. Är mycket, mycket förväntansfull!

 

Han hämtar och lämnar näääästan alltid i min hand. Vi behöver slipa mer på lämnandet, jag vill att han ska "leta upp" min hand bättre. Nu gör han rätt i 8-9 fall av 10, men jag vill säkra det mer. 

Där behöver jag nog ta hjälp av någon som kan det här bättre och kan hjälpa mig med lite smarta knep. Han är ju liksom inte direkt i handhöjd, om jag står upp behöver han hoppa för att nå handen...

Men hur som helst: Så himla duktig liten Pivihund! Jag är väldigt stolt över honom. 

 

 

Det här är ju typ Ivans drömtillvaro.

Rätt ofta, känns det som. 

Det kan bero på att hans kloklipparfobi är hans allra, allra, allra sämsta egenskap. Herregud vad jag kan bli trött och frustrerad på honom på grund av det! Han är fem år gammal och har klippt eller slipat sina klor hundratals gånger. Av alla gånger har det hänt något läskigt/farligt/otäckt/smärtsamt totalt NOLL gånger - eftersom jag alltid har varit oerhört noggrann. Trots det måste vi genom olika stadier som "drama", "trauma" och "tortyr" varenda jäkla gång. 

Hans kloslip har gått i graven under hösten, och jag har verkligen försökt att få honom att förstå att kloklipparen inte är ett mordvapen, helt utan framgång. Han tror att han ska dö. Han är så övertygad om att hans sista stund är kommen att det jag känner som att jag begår ett övergrepp på honom. Det går bara inte. 

I dag hittade jag äntligen en ny kloslip i en av butikerna i stan, efter en ganska stor sökinsats. Och halleluja, den är så bra! Mycket bättre än den gamla. Det går jättesnabbt att slipa. Och den har lampa! Och Billy gick faktiskt att kommunicera med under tiden, bara en sån sak. 

Nu har nerslipningen av hans (skamligt) långa klor börjat, vi tar det i etapper för att undvika ångest och flooding... Får se hur det går med eventuella skavsår också, det vore ju typiskt om han fick det nu. 

Jag är verkligen peppad på att låta honom dra, mest för att jag vet hur mycket han behöver jobba med kroppen och bli trött i musklerna för att må riktigt bra. (Till skillnad från Ivan som helst inte alls jobbar med kroppen, utan däremot behöver stretcha hjärnan regelbundet...) Jag tror verkligen att det kan vara den allra bästa lösningen just nu och det kommande halvåret, innan vi förhoppningsvis är tillbaka i någorlunda agilityform igen.

 

Och vem säger att det är en tillfällig grej, förresten?

Det kanske visar sig att Billy är ett geni och att DW/WP är en perfekt sport för honom?

Vi får hoppas det i alla fall :)

 

Eftersom han är såpass stark redan nu kommer han att börja dra 20-25 % av sin egen vikt ganska snart. Då behöver han en riktig wp-sele för att inte belasta fel. Jag ägnade helgen åt att googla mig skelögd bland olika sidor och personer som syr upp måttbeställda wp-selar.

 

Till slut hittade jag en tjej i Finland på instagram, av en ren slump. Hon gör superfina selar! Och hon har en dvärgpinscher! Och ungefär där hade jag bestämt mig. Sök på Jum-Jum's på facebook så hittar ni dit. 

 

Jag mätte Billy (typ hundra gånger) och bokade en beställning. 

Här är Billys mått:

 

 

Jag är så nöjd med att det går att boka kvällstider hos veterinären. I dag hade vi tid för vaccination klockan åtta, och det var så lugnt och skönt på djursjukhuset - mycket bra för Ivans nerver! Nu är båda hundarna vaccinerade och sura, det är ju inte direkt deras favoritgrej att göra.

 

Han skällde visserligen ut både veterinär och djursjukvårdare efter noter i olika omgångar, men ändå. (Han fick i alla fall beröm för sina fina, vita tänder. Heheheee.)