Smart lösning på problemet med the horror hormones:
Cykla med hunden!

Åååh, så skönt det är..! På med sele, fram med cykeln och helt plötsligt har man en uppmärksam hund som varken har tid eller lust att bete sig som en spårvagn eller spana efter brudar att ligga med. Han vill bara springa och kissa på väl utvalda lyktstolpar. Vi kan till och med träffa på läskigt gående tanter, stora varghundarna och en och annan stadsbuss utan att han ens överväger att byta färdriktning. Halleluja!

Kvällens tur blev drygt två och en halv kilometer, och eftersom Billy helst springer så snabbt han vill (= Pinscherexpressen) är jag noga med att både hastigheten och underlaget varierar. Jag vet inte riktigt hur mycket det spelar roll egentligen, men min inre hästtjej mår i alla fall bra när jag gör så.