Väldigt synlig sele, flexikoppel och ett expanderkoppel. Utrustning som är skonsam för kroppen, och underlag som inte sliter på tassarna.

Nu ligger det en nöjd Brunis och sover på kudden bredvid mig. Skönt att göra av med lite energi :)

I går var Ivan hos veterinären för att undersöka sin knöl. Han är ju inte direkt den gladaste hunden i stan när det vankas undersökning, om man säger så. Först fick veterinären skäll. Sedan pratade vi lite och jag förklarade att Ivan är rädd och arg och att sedering är finfina grejer. "Men han bits inte, va?" frågade veterinären.  "Åh jo! Han bits." var mitt självklara svar. För han gör ju det, stackarn gör ju allt vad kan för att slippa att bli hanterad av främlingar. 

 

Sedan fick Ivan vara med på ronden och alla veterinären som var på plats fick titta och känna och gissa. Resultatet: ingen visste. Så det blev provtagning i stället. Kanyl rätt in i svullnaden och cellprov som skulle på analys. Och blodprov, fast Ivans blodcirklulation var så klen vid det läget att vi i princip fick pumpa ut dropparna. Lilla pluppen ♥

 

Han var så groggy efter att fått uppvakningssprutan att jag nästan blev rädd. Vinglig och kall och trött och vimsig. Han fick åka hem och lägga sig i sängen i väntan på att komma ut på rätt sida. 

 

På eftermiddagen blev uppringd av veterinären, som kunde meddela att Ivan har en reaktiv lymfnod. Någonting har triggat igång immunförsvaret, men enligt sänkan är höjningen så minimal att det inte är någon idé att medicinera. Det får gå över av sig självt, helt enkelt. Om det däremot inte går över av sig självt utan tvärt om blir större eller fler så finns det risk att det är cancer. 

 

Jag oroar mig inte - utan fokuserar på att han frisk så länge han frisk, helt enkelt. 

 

I morgon ska vi till veterinären. Ivan är svullen på ena sidan av halsen och har varit det sedan i lördags. Efter fyra dagar känns det som att det är läge att få den undersökt. Den har ändrat skepnad lite, men svullnaden kvarstår och jag tycker att den borde ha lagt sig efter den här tiden. Nåväl. I morgon får vi se vad de säger. Jag har i alla fall pliktskyldigt informerat veterinären om att Ivan behöver några minuter på sig för att "etablera kontakt" innan han låter någon ta i honom.

 

Lilla Piven, han håller oss alerta minsann.

Sedan dess: nöjda och trötta hundar i soffan.

Billy, världens bästa väckarklocka.

Inte illa för att bara vara tre år gammal...

Undrar om det hans pigmentknas eller om det är helt naturlig åldersgrå?

Ivan är fenomenalt bra promenadsällskap, även när det gäller powerwalks. 

Han kan vara lös hela rundan, håller sig på perfekt avstånd och kräver väldigt lite mutor. 

 

Duktig plutt!