Vi åkte tillbaks till djursjukhuset vid 12, och kom hem strax före 17.30.
Jag ringde Dix och grät en skvätt, för hon är den enda jag vill ha omkring mig när jag är på djursjukhuset. Som tur var hade hon precis slutat jobba och kunde komma förbi. Så himla skönt!

 

Ivan har varit väldigt ynklig och liten och skruttig, men hade så ont och försvarade sig så ordentligt att han fick ha munkorg för att veterinären skulle få ha kvar sina fingrar. Efter en liten stund släppte chocken, och då började det blöda från såren. Det ser inte det minsta dramatiskt ut...

 

När veterinären hade kollat och lyssnat på honom var hon lite orolig för lungorna, så vi blev skickade till röntgen. Väl där togs det bilder på båda lungorna, både från sidorna och uppifrån. (Som bonus fick vi ta en plåt på svansen)

 

 

Efter en lång stund hade veterinären konsulterat färdigt, och jo - visst var det lite pyspunka på vänstra lungan. Tydligen ska det kunna läka av sig självt, så Ivan slapp tack och lov operation. Han fick lugnande för att de skulle kunna undersöka såren och svullnaderna grundligare. Då blir man ganska snart såhär trött och hängig:

När han var drogad och klar kom veterinären in och rakade bröstet kring såren, och blåmärket och svullnaden på vänstersidan är inte att leka med, vill jag lova. Lilla pluppen!

Efter att ha fått lite uppvakningsmedel, antibiotika och smärtstillande fick Ivan lämna djursjukhuset. Han haltade ut på gräsmattan och bajsade lite direkt han kom ut. Thank God! Däremot har han inte kissat än. Och han är inte intresserad av att dricka något. Det gör mig lite bekymrad... I värsta fall får vi spruta in lite vatten i munnen på honom sen. Jag har satt en deadline till klockan 20. 
Han har fått medicin också, mer antibiotika och mer smärtstillande.

 

Innan vi åkte hem från djursjukhuset ringde veterinären till dalmatinerns ägare och berättade om Ivans tillstånd och vad de har gjort med honom. Jag ska ta kontakt med henne så snart som möjligt, när jag har fått besked från Agria om vad de behöver. (Om det räcker med journalen eller om det behövs någon slags skaderapport) Sedan vet jag inte om det faktueras som vanligt eller om dalmatinerns försäkringsbolag går in på direkten. Det återstår att se. Hon verkar i alla fall väldigt sympatisk, och det känns så himla skönt.

Just nu ligger Ivan i sin koja (alltså - det här med koja är typ det bästa med hela den här dagen. Så smidigt!) och sover. Jag hör att han andas lite konstigt, men är mest glad att han lever. Han har ont och är väldigt gnällig när man tar i honom, så vi försöker att låta honom vara ifred så mycket som möjligt. Billy är bästa brorsan och putsar och tröstar och kollar läget med jämna mellanrum. 

Jag har världens huvudvärk efter att ha varit spänd, hungrig och långa stunder av gråt, så nu ska vi vila allihopa.