Sara ville att jag skulle berätta mer om kursen, så då gör jag väl det.
De övningar/situationer som Ivan utsattes för var klart lagda åt skvallerträningshållet.

Första situationen: Hundmöte/Hund i sikte
Jag sitter på en pall med Ivan i mitt knä, med klickern i ena handen och andra handen beredd att plocka fram en korvbit. Ett av de andra deltagande ekipagen kommer gående mot oss på ganska långt avstånd, ungefär 15-20 meter. Så fort Ivan får syn på hunden så klickar och belönar jag - innan han hinner börja skälla. Den mötande hunden stannar upp och eventuellt går längre bort, beroende på avståndet och Ivans reaktion.
Vi upprepade det här ända tills den mötande hunden kunde stanna ungefär två meter framför oss utan att Ivan skällde en enda gång. Hurray!
Vi fick möta två olika hundar i två olika omgångar av situationen.

Andra situationen: Möte med konstig människa
Samma pall, samma princip som ovan. Nu är det dock ingen hund som möter oss, utan en människa med solglasögon och mössa som har lite yviga rörelser. Jag klickade och belönade när han fick syn på henne, och hon stannade upp/backade lite beroende på Ivans reaktion. Till slut kunde hon passera oss utan att han skällde.
Duktigt plutt!

Tredje situationen: Mild kontakt med främmande människa
Jag och de andra deltagarna stod i en klunga (vi var nog 7 personer, skulle jag tro), eller egentligen mer som i en ring. De utrustades med korvbitar och jag satte ner Ivan på marken och gick genom klungan/ringen. Första gången var han som ett plåster på mig, och när vi passerade de andra människorna släppte de korvbitar på marken. Jag fortsatte att lugnt gå från ena sidan ringen till andra och ganska snabbt gick det upp för Ivan att om han gick nära de andra människorna så regnade det godis från himlen. Han behövde inte ta kontakt eller hälsa, bara gå tillräckligt nära. Eftersom jag inte hade en endaste korvbit blev det snart mycket roligare att tassa runt de andras fötter än att följa efter mina.
Efter en liten stund började han nosa på deras skor och byxben och till slut kunde han tänka sig att ta godis från handen. Deltagarna tog inte kontakt med honom mer än att de böjde på knäna och sträckte fram handen. Det var alltså ingen riktigt hälsning, utan en godisleverans.
Det gick hur som helst väldigt bra, och riktigt snabbt; 5-6 minuter på sin höjd. Och Ivan skällde inte en enda gång under den här situationen.