Jag och Lovisa tog oss samman och åkte och tränade våra hundar förut. Vi är superbra på att träna tillsammans, alltid effektivt och fokuserat.

 

Före träningen var det hög förväntan från Farbror Brun, minsann. Notera hur Ivan är helt oberörd. Gissa vem som är sporthunden i den här flocken, och gissa vem som är filosofen? Hahaha!

 

 

 

I dag hade jag plockat fram en kort och trång bana med många svårigheter. Vägen och handlingen för hinder nummer 2-4 är klurig, det är utmaning för oss att ta tunnel - slalom (på "fel sida" dessutom) och det blir lätt ett avbrott när jag gör bakombyten, vlket vi gör mellan slalomen och hinder nummer 9. Som grädde på moset har Billy inte sett säcken på ungefär ett år, så den fick också vara med. 

 

Mycket svårt på liten yta, med andra ord. 

Vi fick slipa en hel del på att hitta väg och timing mellan hinder 3 och 4, eftersom tunneln är vääääldigt lockande där. I övrigt tycker jag att det gick över förväntan. På filmen gör han en miss i slalomen, så den tar vi om. Han är väldigt rytmkänslig och det syns tydligt att han blir störd när han stöter till tredje pinnen. Det krävs så lite för att rubba rytmen där, och slalom är vår största svaghet. 

 

Och så hoppar han ofta högt och långt, han är luften onödigt länge vilket knycker sekunder. Men han njuter så mycket av det att jag inte orkar slipa tekniken, han känner sig säkert som Superbilly när han gör det och den känslan kan han få ha kvar. 

 

 

Och det här med min kropp just nu – jag känner mig som en tung och klumpig flodhäst! Och värre ska det bli... Jösses. Jag orkar i alla fall springa, men kan tänka mig att det blir avsevärt sämre på den fronten under höste och vintern.

 

Nästa fredag åker jag och hundarnas uppfödare till Stockholm för att äventyra loss i Ulriksdals slottspark och bo på camping. Det är rasspecial för dvärgpinscher och jag har anmält Billy till utställning båda dagarna och klubbtävling i agility. Ivan ska få klubbtävla i rallylydnad på söndagen. Spännande värre!

 

Just nu känner jag mig jäkligt oförberedd.

Billy har inte varit i utställningsringen sedan 2011, och vi har ärligt talat inte ringtränat jättemycket (eller något alls...) sedan dess. Agilityn känns okej, vi ska köra en bana under helgen och kolla status. 

 

Ivan är ju alltid lite som ett lotteri, han har tränat ganska mycket under sommaren – men jag vet ju aldrig vilket humör han är på. Han kan alla moment, men det är sträckan mellan skyltarna som är vår utmaning. 

 

Han är helt klart för det här med att vila sig i form, om ni undrar.

Jovars, inga konstigheter!

I går tog jag in canvasburen från bilen, det är dags att påminna hundarna om att den finns i och med att vi har lite utflykter planerade framöver.

Billy älskar burträning, men inte att behöva stanna i den. Ivan bryr sig inte särskilt mycket, och har därför inte fått någon vidare träning. 

Billy kan kommandot "buren!" sedan tidigare, och galopperar in och lägger sig i buren då. Han är jätteduktig!

Ivan behövde däremot lära sig från början. Mitt bästa burträningstips har jag fått från Sara, och det är att belöna bort från buren. Det låter kanske bakvänt, men det är galet effektivt.

Börja enkelt:

Hund nuddar bur = beröm och kasta godis bort från buren. Hunden kommer antagligen tillbaka till buren ganska omgående, annars får du ropa på den. Upprepa några gånger så att hunden förstår att bur = belöning.

 

 

Ivan har tränat störning och fokus och att hålla nosen i luften. Han var måttligt road, men kämpar vackert på i utbyte mot korv, hehe.

 

 

Vi tränar fortfarande mycket slalom, och Billy börjar bli riktigt pålitlig. 

Jag visste ju liksom att jag skulle gå lägga ner väldigt mycket tid på att lära om och lära in, och nu kan jag verkligen se att allt slit börjar ge avkastning. 

 

Men den här banan ville vi ha högt tempo och återkommande slalom.
Det fick vi. 

 

Nytränad och fantastisk brun hund. Vi tog oss äntligen i väg på träning! 

 

Billy var kalasfin, medan matte hade problem med att andas (jag är sjuk i form av envis förkylning). Han tog min handling skitbra och jag kände verkligen att jag kunde lita på honom. Bästa Brunis!

 

Lite fusk i slalomen, men i övrigt toppklass. Särskilt eftersom det var så längesen vi tränade. 

 

Åh vad jag älskar den här hunden!

 

Här har det minsann ekat tomt under veckan! Vi har nämligen legat på latsidan och inte gjort särskilt mycket alls. Inte förrän i kväll, när vi följde med sheltiekompisarna till Dogorama för lite agility. 

 

Billy gjorde sin bästa träning på läääänge, kanske till och med någonsin? Herregud vad fin han var!

 

 

Vi ställde upp en rätt knivig bana med massor av slalom och svåra svängar, och Billy imponerade verkligen på mig. Fokus och handling satt vdär de skulle, och slalomen var så bra att jag gång på gång blev överraskad. 

 

Han orkade med utan att bli snurrig, gjorde rätt, tog nästan alla ingångar, och jag kunde vara på höger sida, vänster sida, före och efter. Är helt paff och superstolt över denna mirakelpinne. Hurra för Billy!

 

 

 

Ivan vaknade sist av alla, i vanlig ordning. Han lever ett hårt liv:

 

 

Efter promenad och frukost blev klockan 11 och det var dags för träning. Sanna och Zito bidrog med fantastiska störningar i form av sig själva och Nils, 2 år. 

 

Mina hundar är inte vana vid barn och därmed inte särskilt childproof, men det gick bra! Ingen bet någon, även om Billy var ganska säker på att det där minsann var ett barn med särskilt vassa tänder...

 

Vi tränade bakdelskontroll på kloss, att inte skälla på Nils och att vara snäll mot Zito, och allt gick bra: 

 

Ivan tränade position (fritt följ och sitt) och var skitbra på bakdelskontroll. Jag tror att jag kan tacka pilatesbollen för mycket, han har grym balans och koll på kroppen nu!

 

(Och jag kommer väl aldrig sluta tjata om hur mycket jag älskar de här brallorna. De är så sköna! Och snygga!)

Team Sillgo knep en träningstimme på Dogorama nu under kvällen, så skönt att träna i värme!

 

Jag och Billy tränade mest på slalom, han är så duktig nu!

 

Utmaningen framöver är att få med mig och störa honom så att han får jobba hårdare med att hålla fokus på uppgiften. När han får göra slalom helt själv är han jätteduktig, men om jag hänger med och kommer för nära så tappar han både takt och fokus. Är jag före honom är det helt kört, och han tycker helst att jag ska vara på högersidan. Jag behöver verkligen komma på någon slags strategi för att komma vidare...

 

Målet är att ha en jävligt säker slalom 1 mars, så det får bli hårdträning! 

Hanna och Ellie frågade om vi ville med och träna - och det ville vi så klart! 

Vi har inte sportat agility sedan annandagen, så det är drygt två veckor sedan.

 

 

Billy tränade slalom (duktig!), staket (duktig!) och tunnelingångar på distans (överraskande duktig!). Vi körde de här kombinationerna:

 

 

A: Stay down! Här höll jag mig på nedersidan hela tiden, och skickade in i 5 genom något slags blindbyte. Gick att köra typ 100 varv = bra för tvåbeningar som inte orkar släpa ut hela hinderparken.

 

B: Fattar inte att jag orkade, det var ju bara att springa, skicka och försöka hänga med. Hahaha! Tränade på att hålla mig i vänstra delen av "åttan" och skicka honom på tunnel på avstånd - ibland med mer än ett alternativ. Här hade jag en supernöjd Bill som njöt för fullt av teknikträningen, såna här kombinationer är hans roligaste.

 

Och när vi tvåbeningar var trötta i både benen och huvudet var hundarna fortfarande glada, busiga och suddiga:

 

Ivan är nybörjare när det gäller viltspår, han var inte mogen när Billy tränade som mest och på sistone har jag prioriterat annat. Nu var det väldigt längesen han spårade, och jag kände att det var dags att testa.

 

 

Det blev en kaninfot, 120 meter med två timmars liggtid och en vinkel.

Perfekt nybörjarspår!

 

 

Ivan tog upp spåret snabbt, han är väldigt intresserad av blod vilket så klart underlättar. Han följde spåret väldigt fint, några ringningar men inget tapp. Vinkeln var inga konstigheter alls, han tuffade på utan att tappa. 

 

Vid slutet hittade han kaninfoten utan problem och var både nyfiken och intresserad. Duktig Pivi!

 

Ivan har kaninstorlek på sina tassar, haha.

 

 

Blodet är väldigt spännande, han tvättade och grejade ganska länge. Sen var kaninens fot ganska ointressant tills vi kom in, då var han väldigt mallig över sin trofé, allt för att reta Billy.

 

Nu blir det garanterat mer spår framöver, det verkar ju inte bli vinter efter ordning i år så vi lär ha många chanser. (Inte för att det är några konstigheter att spåra i snö heller, men ändå.) Kanske blir det ett anlagsprov under våren?

Duktiga, duktiga brunhunden gjorde superbra slalom på kvällens träning. Åtta pinnar på ett snyggt och säkert sätt, matte jublade! Han var taggad och fokuserad hela tiden. Heja Billy!

 

Åh, täääänk om det bara fungerar snart? Slalom genom livet, det vore något...

I går bestämde jag mig för att ta det lugnt under veckan och meddelade Team Sillgo att jag inte skulle komma på torsdagsträningen redan i morse, samtidigt som jag bokade in träning på lördag som kompensation. Jag har lite för få timmar på mitt dygn just nu och ser väldigt, väldigt mycket fram emot nästa fredag då det är starten på jullov och härlighet i hela två veckor. Mmm... Jullov... Mmm... Härlighet...

 

Men sen ångrade vi oss och åkte och tränade ändå. 

Jag och Johanna ställde upp samma bana som i tisdags och i början var jag inte superpeppad - men Billy tyckte tydligen att det var dags att plocka fram sin stjärnpotential. Herregud vad bra det gick!

 

Vi hittade lösningen på 4-7 genom att skippa bytet och placera mig på ett nytt sätt = klockrent!

Sedan körde vi snäva svängar och "Tight!" och lite improviserad bana, och Billy va så fantastisk att hälften vore nog.  I pausen fick han träna burstadga med husse (och var superduktig även på det, trots störning i form av favorittollare på banan) medan jag och Ivan tränade rally.

 

Lillryssen var också på bra träningshumör i dag, så han ligger i ett välförtjänt soffkoma just nu. Jag ser fram emot tävlingen på lördag och hoppas att de har tänkt på att små hundar utan päls på magen inte är superförtjusta i att ligga på kall ridhusbotten. Dessutom råkade jag anmäla oss till en klass till, så det blir två starter i nybörjarklass. Hoppsan!

 

I går var det sista kurstillfället och vi fick en skitrolig bana. 

Billy var mycket fantastisk, matte var mycket snurrig i lillhjärnan. 

 

Våra största klur var hinder 6-7 och 13-14, i övrigt skötte sig Billy helt otroligt bra. Är särskilt stolt över våra bra starter och att 9-10-11 satt som en smäck från början. 

Duktiga, duktiga lilla hund!

 

Kvällens aha-upplevelse var sträckan 4 till 7, när jag insåg att Billy kan springa i tunnel själv (no shit!?) och att det är ganska självklart att han tar hinder 5 av bara farten, så mitt jobb var att ta mig från hinder fyra till att hitta rätt placering mellan 6 och 7 på snabbast möjliga sätt. Det var första gången vi verkligen jobbade med distans av det här slaget, och jag tyckte att det kändes väldigt skönt och lyxigt att Billy fixar det så bra. (Att han sen gärna tog fel tunnelingång efter hinder 6 är upp till mig att lösa med bättre och tydligare handling...)

 

Den här kursen har verkligen varit supernyttig för oss, vi har lärt oss massor och hittat nya sätt att lösa gamla problem och jag är löjligt peppad över att träna hela vintern. (Och våren. Det är ju inga tävlingar förrän i maj...)

 

 

Billy gillar inte det här med bur. 

Och det här med bur är ganska nödvändigt när man är tränings- och tävlingshund.

 

Under vintern tänker jag jobba mycket med burträningen och hoppas att Billy kan känna att det är ett rätt så mysigt ställe och att han kan vara lugn där. Vi utgår från filtträning och jobbar med omvänt lockande. Det här är andra passet, från tidigare i dag:

 

 

Och nej, detta geni tänkte inte på att vända telefonstackarn.
Så kan det gå när man gör flera saker samtidigt.

 

Kontaktfält och kroppspråk på schemat den här veckan.

 

Jag och Billy tränade running contacts, och han tar det jäkligt bra. Bättre än vad jag trodde, faktiskt. Jag är dock inte helt säker på själva processen från start till klart. Hur vet jag när det är dags att prova med riktiga kontaktfält? Hur går det till att föra över konceptet till verkligheten, rent praktiskt? Nåväl, han gillar att träna på det - och det kan ju bara inte skada.

 

Vi tränade svängar också, och det tycker både jag och Billy är jäkligt kul. Nu låg fokus på kroppspråk, uppmärksamhet och att få tighta svängar där hunden kortar språnget och vänder så nära hinderstödet som möjligt = mycket, mycket användbart. Där kommer jag att lära in ett nytt kommando snart. (Tänker att "Tight!" faller sig ganska naturligt)

 

I torsdags tränade vi slalom också. 

Billy var grym! Eller ja, han var grym emellanåt. Tillräckligt grym för att jag ska känna att slalom kommer vara vår bästa grej inom en överskådlig framtid. 

 

Duktig Brun!

Det är så roligt att jobba med Billys slalom - den nya tekniken passar honom skitbra och han blir bara bättre och bättre för varje gång. I går klarade han 7 pinnar = mycket mallig matte.

 

Spana in dagsformen:

 

 

 

Förutom skitbra slalom gjorde han skitdåliga staket, men jag orkar bara inte ta den diskussionen en gång till. Efter tävlingen blir det fanimej inga staket förrän i mellandagarna, och så håller jag helt enkelt tummarna för att en staketpaus kan göra susen. 

 

I övrigt var han en pigg, snabb och studsig hund - allt är med andra ord helt i sin ordning. 

Billy startade kvällen med att göra sin bästa slalom någonsin - gång, på gång, på gång!

Fan vad gött att det börjar släppa och det börjar bli säkert. 

 

Kontaktfälten var det värre med, och det vet jag ju. Vi har inte slipat dem på ett tag, så jag behöver skaffa mig en plan och vet ärligt talat inte vad jag ska göra. 

Helst vill jag att vi ska ha en teknik som ligger mittemellan running contacts och två av två på, men det kanske bara är att drömma om? En targetteknik som bara är ett avstamp, inte ett stopp, och som fungerar utan frikommando. Ja, ni hör ju vilken utopi det är...

 

Det blir Billys sista för i år, på hemmaplan och allt.

Eftersom vi har ändrat en del i handlingen och inte kört banor på ett tag så har jag inte så höga förväntningar, men vi behöver ju träna mest av allt på själva tävlingssituationen så det är väl bara att köra på och hoppas på det bästa...

 

 

Det vore nice att avsluta säsongen med en pinne, samtidigt som min strategi är att plocka massor av pinnar nästa år - och egentligen kan tänka mig att spara dem till dess. Jag siktar nämligen på att vara utmanare till årets Agilityhund (eller årets Rookie) när det är dags för dvärgpinscherklubbens "Årets hund" 2014. Dessutom gillar jag idén med diplom i klass 1 och 2, vilket förhoppningsvis innebär att vi inte behöver ha så himla bråttom till klass 2.

 

Åh, det är en hel del grubbel här...