Jag är så nöjd med att det går att boka kvällstider hos veterinären. I dag hade vi tid för vaccination klockan åtta, och det var så lugnt och skönt på djursjukhuset - mycket bra för Ivans nerver! Nu är båda hundarna vaccinerade och sura, det är ju inte direkt deras favoritgrej att göra.

 

Han skällde visserligen ut både veterinär och djursjukvårdare efter noter i olika omgångar, men ändå. (Han fick i alla fall beröm för sina fina, vita tänder. Heheheee.)

Jag försöker förklara för en kompis hur blixsnabbt en dvärgpinscher reagerar (och med hur mycket energi) när någon hälsar på. Det här alltså förloppet från "ligga och slappa i soffan" till "larmet går!" till "hej hej hej hej" till "whatever, jag går och lägger mig i soffan igen".

 

Det är liksom en ras som är avlad på att larma och vakta, deras reaktionsförmåga är helt otrolig och de tar sitt uppdrag på stort allvar:

Nu är han fyra och jag skulle nog anse att han är rätt vuxen och förståndig nu för tiden. (Och ganska tjock, insåg jag när jag tog hans mått när jag skulle beställa presenten...)

I födelsedagspresent fick han en ny vinterjacka, Coupe d'etate från Puppia. Den har slutat att tillverkas, men jag lyckades få tag på en helt ny från bortre Asien på eBay. Nu har han en klart dyrare vinterjacka än vad jag har... Woop woop!

Nåväl, han kommer att hålla sig varm under vintern i alla fall. (Till saken hör att han avskyr täcken, medan jackor går bra...)

Vi gillar ju inte november så himla mycket ingen här flocken, så vi roar oss en del inomhus där det är torrt och varmt. Tack vare det har Ivan börjar bli grym på att apportera. Nu kan han hämta och lämna i min hand, och jag är så löjligt stolt över honom! Billy ligger flera mil efter på den fronten. Skönt att lillebrorsan kan glänsa ibland.

Ivan fångar möss, som han säkert skulle äta upp om han fick chansen.
Billy då?  
Ptja, han är mest av allt intresserad av broccoli...

 

Jag gjorde skinkstek i dag, och när Billy fick syn på vad människorna i flocken skulle äta så struntade han högaktningsfullt i köttet. Broccolin däremot, ojojoj. Den fångade hans intresse omedelbart. Det och haricots verts är hans favoriter.

Knäppis!

 

Han är verkligen en fenomenal jägare, det måste jag medge... Billy är också oerhört snabb och duktig på själva jakten, men är inte alls "in it for the kill" på samma sätt som Ivan.

Tur att han i alla fall ser väldigt harmlös och oskyldig ut: 

Mina hundar har fri tillgång till sitt torrfoder.

Det finns alltid mat i deras matskålar.

 

De äter när de är hungriga och de äter precis så mycket de vill ha och det enda jag behöver göra är att fylla på när det är tomt. Oftast så håller de sig till sin matskål, Billy har den vänstra och Ivan har den högra. Och de bråkar inte om mat. I vår flock är maten väldigt avdramatiserad, det är inte en resurs på samma sätt som tuggben eller leksaker eller kyvklingvingar eller mattes uppmärksamhet. 

 

Det är så skönt. 

Jag tror inte på det där med att hundar ska äta på fasta tider, eller på "sätt ner matskålen och ta bort den efter några minuter om hunden inte äter, till slut är hunden så hungrig att det äter direkt du ställer ner matskålen". Jag tror inte på att utöva makt genom mat. 

 

Mina hundar har dessutom helt olika matvanor. Billy äter sällan, men gärna mycket på en gång. Ivan äter lite då och då under dagen, ofta proppar han munnen full och går i väg en bit med maten för att spotta ut den och sedan knapra i sig den i lugn och ro. Jag lägger mig inte i. Skulle jag till exempel tvinga Ivan att äta en hel portion en viss tid på dygnet hade han blivit skitstressad och det hade bara inneburit konflikter.

 

Hundarna äter när och hur det passar dem och båda är i fint hull. Om jag kunde sluta mata Ivan med ost så hade han nog varit lite slankare, men han lider inte av några extra hekto. De vaktar inte sin mat, de kan äta ur samma matskål, det finns ingen hets kring maten, de äter lagom mycket och det blir inte krig om maten ens med andra hundar. 

 

Det här har provocerat många andra hundägare en hel del.
"Mäh!? Så kan du väl inte göra? Hur vet du att de äter tillräckligt/lagom mycket?"
(Jag ser väl det på dem, herregud. Jag vet också hur mycket foder jag köper och hur ofta jag köper nytt. De ligger perfekt i förbrukning.)
"Mina hundar skulle äta tills de sprack om jag gjorde så!"
(Då tror jag att du har skapat en hets och ett osunt ätande hos din hund. Ivan äter det mesta han kommer över och har aldrig nekat en godbit – men ändå äter han alldeles lagom mycket foder och har inga problem med att lämna mat i matskålen eftersom det garanterat finns kvar när han kommer tillbaka. Mat = trygg resurs = ingen anledning att hetsäta.)

(Nej, inte det minsta. Särskilt inte om mat är en bristvara, hundarna är hungriga och någon annan kontrollerar tillgången.) 

 

Jag är så oerhört nöjd med det här konceptet och att flocken är så harmonisk. 

Mitt lilla dream team ♥

 

Kul.

Det finns inget som är värre än att klippa klorna, enligt Farbror Brun. Han kräver samtyckeslag för kloklippning, minst sagt.

Jag har ju en människovalp i magen, och det har minsann inte varit ens i närheten av en dans på rosor hittills vill jag lova.

 

Men vissa stunder, som i går på kvällen, är det väldigt mysigt.

När jag gick och la mig följde Ivan med, som vanligt (han älskar att gå och lägga sig, min lilla sovgris). Han kröp in under täcket och la sig så nära magen att han bara kunde, och så rullade han ihop sig där. Sedan låg han där och knödde mot magen medan människovalpen vaknade och knödde tillbaks en stund. De hade liksom kontakt med varandra på något sätt, genom magen. Båda kände av att den andra fanns där. Det var väldigt fint, och väldigt fascinerande. 

 

Ivan ligger förresten ofta på eller nära min mage nu för tiden, det har han inte gjort förut. Han har definitivt fattat grejen.

 

Men, om jag bara sätter på Billy ett täcke kan han gå hur långt som helst i ur och skur. Sätter jag däremot på Ivan ett täcke vägrar han ta ett steg frivilligt. Han vill hellre gå utan, oavsett väder, och föredrar färdtjänst innanför min eller husses jacka när det blir för kallt, blött eller blåsigt. Jag tror att han kommer älska människovalpens barnvagn...

Nu har Pivi varit knasig i ögonlocket i två veckor.

 

Första veckan bestod knaset av sår, svullnad, infektion och ömhet.

 

Andra veckan har knaset bestått av kalhet, lite kladd och kli.

 

Ögonsalvan vi fick utskriven verkade vara lite väl stark, för nu har han ingen päls kvar på ögonlocket och "putsar" ganska mycket. Sedan i helgen har jag slutat med salvan. I stället tvättar jag rent med ljummet vatten och smörjer med tassalva (!) från Trikem. Smörjer gör jag för att han inte ska bli torr eller flagna (eller börja klia) och för att det ska skydda lite när han putsar. Den är väldigt mild, lite lite antiseptisk, innehåller typ bara saker man kan äta och kladdar inte.

 

Han är fortfarande lite svullen, särskilt på morgonen, men inte alls på samma aggressiva sätt som förra veckan. Han är inte heller öm längre. Men det är fortfarande inte särskilt snyggt:

 

 

 

Ivan har det på sitt vänstra bakben, vi märkte det för ungefär två år sedan men vi har inte konstaterat det hos veterinär. Han lider inte av det, han har inte ont och knäleden "ploppar" ganska sällan. Själva ploppandet har oftast hänt när han liksom har fläkt benet lite, till exempel när det har varit snö, halkigt eller när han har glidit på stenar. Det går över av sig själv, men går snabbare om jag (eller någon annan) hjälper till att ploppa tillbaks benet i rätt position. Det är väldigt odramatiskt och han är helt oberörd av det, så det handlar inte om någon smärta och han har aldrig visat någon hälta.

 

Men jag funderar lite på vad vi ska ägna oss för aktiviteter?

Jag har googlat och det finns faktiskt inte så himla mycket information om det. Jag kan tänka mig att agility inte är den ultima sporten för Ivan med alla hopp och språng, till exempel. Men jag vet inte. Ska jag tänka "vila" så att det inte belastas, eller ska jag tänka "bygga" och belasta lagom?

Vet du som läser något?

Efter snart fem är på jorden har han fortfarande inte dött av att behöva göra det, men lik förbannat tror han att hans sista stund är kommen varje gång jag tar fram kloslipen. Och då är kloslipen ändå många gånger trevligare än kloklipparen, om man frågar Billy.

Nåväl. Det blev slipat och han blev sur. Det är lätt att bli sur när man anser att man har fått sina rättigheter kränkta. Som straff fick jag en lång blängblick och en hund som ytterst demonstrativt gick och la sig i sängen i gästrummet i stället för att hänga med resten av flocken i soffan. 

Min lilla suris.

I morgon ska vi slipa lite till. 

Det är så skönt när Ivan är foglig.

Nu ska jag bara försöka hålla koll på hans mage, med både metacam och antibiotika kan det gå utför ganska snabbt...

Nu håller Ivan på att vakna.

Veterinären har undersökt svullnaden, och trots sin storlek var den tom. Tack och lov! 

Han ska få ögonsalva, antibiotika och metacam i en vecka. Förhoppningsvis är det klart inom den tiden, annars får vi komma tillbaka och sedera honom kraftigare så att de kan spola. 

Han har precis börjat piggna till och låter som en motor, så arg och grinig... Och rädd. Lilla älsklingen.

Veterinären frågade snällt hur nära hon kunde titta på honom, och jag sa ärligt att en meter är nog ett bra säkerhetsavstånd. Det är lika bra att sedera honom på direkten, ingen idé att bråka med honom mer än nödvändigt. Det är jobbigt nog för honom som det är.

Ivan var så trött och hängig i går när vi kom hem. Han låg stilla och bara vilade i flera timmar. Det är som sagt väldigt påfrestande med veterinärbesök och sedering. Jag var mest orolig för att han inte kissade på hela kvällen, eller hela natten, trots att han fick följa med ut. I morse släppte jag ut honom vid halv sju, och det var första gången han kissade sedan innan vi gick in till veterinären - vid strax efter 16 i går. 

Jag lyfte nyss på täcket och tog en snabb titt på honom, och svullnaden ser finare och mindre ut än förut. Tack och lov!

Näe, det blir ju inte bättre det här. På morgonen ser det verkligen ut som skrutt. I morse var han väldigt gnällig och ynklig och öm.

 

Före tvätt:
Efter tvätt:

 

Tvätt och tvätt, jag kan med nöd och näppe stryka över det med en koksaltlösningsdränkt bomullsrondell...

 

Veterinären ringer upp om en timme. Jag hoppas på medicin i stället för undersökning och behandling. Det vore skönt att spara in på den sederingen, det sliter ju så på lillkroppen...

 

 

Uppdatering: 

Efter ett långt samtal med vår ena veterinär har vi fått tid för undersökning klockan 17:20 i dag. Jag har förklarat noga att Ivan är rädd och inte vill bli hanterad av främmande personer och att det är väldigt påfrestande för honom att vara hos veterinären. Jag önskar verkligen att han var en tryggare individ vid såna här tillfällen, men med tanke på att han just nu är många resor bättre än för bara drygt ett år sedan och att det är milsvid skillnad på honom nu och på hur han var när har var yngre så får jag ändå vara tacksam. 

 

Jag önskar faktiskt att skadorna kunde vara lite mer rättvist fördelade mellan hundarna. Billy (som är trygg och hanterbar) har varit hos veterinären en enda gång, utöver den årliga vacciationen. Ivan är hos veterinären flera gånger om året...

 

Jag tyckte mig ana en förbättring ganska snabbt, och när vi var ute på promenaden hade svullnaden gått ner avsevärt. Därmed är det också rödare igen, eftersom såret kommer fram tydligare när det inte är lika uppblåst längre. 

 

Just nu ser det ut ungefär som det gjorde i torsdags. Han är inte så svullen, men det ser lite blött och rött ut. 

Om Ivan hade kliat duktig på ögonlocket under dagen i går?

Jajamen.

 

Det såg inte särskilt härligt ut när jag kom hem från jobbet, och jag var väldigt nojig över att svullnaden skulle vara fylld med var. Det var nämligen lite kladdigt...

 

Nåväl, jag tvättade och undersökte så gott det gick. Pivi var inte helt förtjust i att låta någon röra, om vi säger så. Efter både möda och besvär (och drama) var ögonlocket i alla fall rengjort. Sen fick Ivan ha krage på sig för att han inte skulle komma åt att klia och putsa.

 

 

Kragen har han haft på sig i princip hela dagen i dag också, han finner sig alldeles utmärkt med den på och just nu ser det rätt fint ut. Han är fortfarande svullen, men det är rent och torrt i alla fall. Dessutom får jag klia lätt och försiktigt på och kring ögonlocket, så det gör nog inte så ont längre i alla fall. 

 

Kämpa på, lilla loppa!