Ikväll har vi provat på undervattensport!
Hehe.
Nejdå, bara väldigt blöt agility i ihållande regn.

Fy! sa farbror Brun och gick in och la sig i buren. (Bara det säger väl allt, han hatar buren)

 

 

 

 

Idag har vi alltså debuterat på agilitybanan, i form av träningstävling på hemmaklubben.

Innan första starten var jag orolig för att Billy skulle:

• Skälla ut domaren
• Ta tillfället i akt och dra iväg på ett ärevarv i publiken
• Vägra gå upp på (eller hoppa av mitt på) gungbrädan
• Fuska på A-hindret och hoppa över kontaktfälten
• Smita i starten
• Passa på att smita vid målgången

Inte en endaste av de här punkterna blev verklighet. 

I stället hade jag en supertaggad Billy som var fokuserad på banan och sökte hinder, och som dessutom trodde att utmaningen var att hoppa så många hinder som möjligt. Därför hoppade han flera av dem två gånger (utom A-hindret, som han glad i hågen tog fem gånger - helt överlycklig).

Jag är SÅ GALET NÖJD med honom, han är så himla glad och lycklig inne på banan och han har verkligen jätteroligt. Han tvekade inte på gungbrädan, trots att det var den läbbiga varianten som låter mer och är smalare än den han är van vid. Han älskade som sagt det nya A-hindet, som han aldrig har provat förut. Min handling i första klassen var verkligen asdålig, jag kunde ha varit mycket tydligare och haft en bättre plan - det var till stor del därför han hoppade fem eller sex av hindrena fram och tillbaka (till liten del för att det var tydligen var superskoj). Slalomen var en tolva och han gjorde den väldigt, väldigt bra. Duktiga Bill!

 

Nu har jag en trött hund som ligger pannkaka i soffan. Han har bästa fleecetäcket på sig och är så mysig och nöjd med livet att mitt hjärta nästan spricker.

 

• Bättre vägar, tydligare handling
• Sänk tempot (ja, det är sant. Tidsfel är bättre än uteslutning)
• Ta en paus efter 6-8 hinder (tänk halvhalt)
• Om möjligt; blockera A-hindret

Resultat:
Väldigt diskad i båda klasserna.