Idag försvann Billy.
Vi var ute i skogen vid stallet och hade sällskap av en av hundarna från gården. Och de sprang och busade och sprang och busade. Och plötsligt var det inte tre hundar som sprang och busade - utan två.
Billy syntes inte till.
Jag var inte det minsta orolig, eftersom Billy aldrig försvinner. Näver bäver.
Han kan dra en repa eller hitta ett spännande spår, men han försvinner inte.
Förrän idag, alltså.

I en timme höll jag mig lugn.
Sen kände jag hur ångesten började gnaga.
Varför kom han inte när jag ropade?
Varför syntes han inte till någonstans?
Hade han kommit fram till vägen?
Vilket håll hade han försvunnit åt?
Vilket spår kan han ha gått igång på? Löptik? Hjort? Vildsvin? Rådjur?

Efter nästan två timmar hade jag ringt polisen och åkt en sväng med bilen och kollat. Han låg i alla fall inte i något dike, men han syntes inte till någonstans. Ingen jag frågade hade sett honom. Slakteriet några kilometer bort hade inte haft någon snyltande dvärgpinscher på besök. Han var inte i stallet när jag kom tillbaka.
Håkan kom ut och vi fortsatte ropa och vissla och locka.
Vid det här laget ville jag spy av ångest.

Jag ringde hundarnas uppfödare, och Ingela tog med sig Hugo och Shelina och var framme vid stallet strax innan klockan tre. Hundarna spårade intensivt i nästan en timme innan vi var på väg tillbaka mot stallet. Fortfarande ingen Billy. Jag började gå igenom olika möjligheter och försökte vara rationell; Vem skulle stanna vid stallet? Hur länge? Hade Billy fortfarande tröjan på sig? Skulle det börja regna? Hur kallt blir det egentligen på nätterna? Finns det varg här? Hur farligt är ett vildsvin? Hur långt kan en hund förflytta sig på nästan fyra timmar?
Håkan och Ivan gick i förväg mot stallet när Hugo och Shelina ledde oss mot ett kalhygge. Klockan var nästan fyra och det hade börjat mörkna, och vi bestämde oss för att gå längs vägen tillbaks.

Och så ringer Håkan.
Och så hör jag hur bilen vid stallet tutar.
Och så säger Håkan något som låter som "Han är vid bilen."
Och så bara var han där. Trött och sliten, men ändå - hel och vid liv och redo att åka hem. Han hade mött Håkan och Ivan vid bilen och ingen vet från vilket håll han kom eller vart han varit, men efter fyra timmar hade han kommit tillbaks. Att inte jag la mig ned på grusvägen och svimmade av lättnad är ett under, vill jag lova.

Väl hemma gick han raka vägen till matskålen, sedan fick han en dusch efter det har han legat däckad i soffan de senaste 6 timmarna. Nu ska vi gå ut och kvällskissa, sedan är det samling i sängen och dags att somna.
Och så lägger vi det här bakom oss och lovar dyrt och heligt att aldrig mer försvinna, okey?