I början av augusti köpte jag en kloslip till Billy, eftersom han tror att han med all säkerhet kommer att dö när jag tar fram kloklipparen och jag inte orkar ha en diskussion med en panikslagen dramaqueen.

Efter några timmar (dagar) av terapi var det helt okey att använda den, och sen dess har vi kört lite lätt med jämna mellanrum för att han ska komma ihåg att det inte är ett dödligt vapen. 

 

Nu ligger det två mosiga dvärgpinnar i soffan i varsitt fleecetäcke och sover. Vi har varit ute på långpromenad i regnrusk och när vi kom hem blev det kloklippning. Ivan är sprättlätt att klippa, han sitter i knä och väntar på sin korvbit/köttbulle/frolic och jag får klippa bäst jag vill så länge det inte tar för lång tid och han tappar tålamodet. Idag var Billy också helt problem- och panikfri. Äntligen!