Igår blev Ivan ynklig.
Han ville ingenting och mådde inte bra och pep så fort vi tog i honom.
Klockan halv fem i morse hade jag fortfarande inte somnat och var på gränsen till ett rejält sammanbrott.

När klockan var strax efter 8 ringde jag veterinären.
Det kostar 200 spänn att ringa deras jourtelefon. Det ni!
Vi fick tid kl 11, och den här gången behövde vi bara vänta i en kvart. Halleluja!
De blev undersökta och klämda på och veterinären kostaterade att de inte hade något annat än vätska i magen och att det antagligen rörde sig om någon slags smitta.
Hundarna är alltså kvar där och ska stanna tills i morgon.
Att jag inte la mig ner och dog där och då. Har separationsångest av de högsta graderna och väntar just nu på att Billy ska komma smygandes in i vardagsrummet för att sedan göra en superattack mot Ivan (som låtsats bli överraskad) och tumla runt några varv på fårskinnet för att sedan avsluta med att trampa omkring på Håkans mage. Buhu.

Nåväl.
Veterinären förklarade att vi har gjort allt man kan göra hemifrån, och att nästa steg är blodprov och dropp (antagligen med antibiotika). Hon berättade att i 80% av fallen räcker det att göra så som vi har gjort; fasta, ge prokolin/canikur, se till att de får i sig vätska och ge magvänlig mat. Nu ska de ta reda på om det är virus eller bakterie som orsakar det, och kolla kalkvärden och lite andra saker.


Trött och hängig Billy som väntar på veterinären. Ivan har slocknat i Håkans knä.

Det var verkligen skitjobbigt att lämna dem där, men ändå skönt att de är isolerade tillsammans. Det kommer inte att vara några andra hundar i samma rum och de kommer att ha en egen vårdare det här dygnet, så under omständigheterna känns det ändå ganska bra. Men tomt.

I morgon ska de få komma hem, om de har svarat rätt på behandlingarna.
(Snälla hundarna, svara rätt på behandlingarna!)