Ibland måste man få dela ut lite skäll också
Lotuscupen var helgens mest spännande grej.
Jag och Lovisa bara skrattade och skakade på huvudet när vi såg banorna, vi är liksom inte där på långa vägar än. Men det var kul att prova och vi körde rena rama träningsloppen och diskade oss så att det stod härliga till.
För min del var det intressant att se hur Billy reagerade på agilitytävling två dagar i rad och hur stor skillnad det är på inom- och utomhustävling. Att Bill är miljökänslig vet jag ju redan, men det är skönt att forska lite i det. Till exempel är det bra att veta hur läskig balansen kan vara när det är trångt runt om, alltså nära både vägg och tak, och hur mycket skäll en domare förtjänar när det är det allra första man får syn på när man kommer ut ur en tunnel.
Med tanke på publikens reaktion så kan vi i alla fall bjuda på underhållning när vi inte bjuder på sport:
Älskar att Billy fortsatte att dela ut gratis skäll till domaren även när han kom ut ur nästa tunnel. Livet med en pinne alltså ♥
Dubbel disk (och lite mentalt pisk)
Det här kan mycket väl ha varit den längsta dagen i mitt liv.
Herregud.
Vi var på plats i Varberg vid strax efter 11 och åkte därifrån klockan 18. Det var så himla mycket mer starter än vad vi är vana vid och gick ganska trögt = mycket väntetid. Hur som helst, vi diskade oss rejält i båda klasserna och jag har fått en hel del att tänka på.
Herregud.
Vi var på plats i Varberg vid strax efter 11 och åkte därifrån klockan 18. Det var så himla mycket mer starter än vad vi är vana vid och gick ganska trögt = mycket väntetid. Hur som helst, vi diskade oss rejält i båda klasserna och jag har fått en hel del att tänka på.
Första klassen, agility:
Bra start med taggad Billy, litet missförstånd på gungbrädan men det rättade vi till snabbt. Vid sista hindret innan slalomen insåg jag att det här skulle gå åt helvete, Billy blev så osäker när han var på väg rakt mot publiken. Det är hans största svaghet, att hans trygghet på banan handlar så mycket om att ha koll på omgivningen och det är så frustrerande att det inte räcker med mig som stöd när han skiftar fokus.
Att springa rakt mot ett folkhav = inte så många trygghetspoäng, tyvärr. Billy bröt vår kontakt när han insåg hur nära publiken var och sen fick vi det ganska kämpigt med slalomen. Vi diskade oss inte förrän fyra hinder efter slalomen, när han tog tunneln från fel håll (två gånger, dessutom). Men han gjorde A-hindret superbra och kontaktfälten är verkligen jäkligt säkra nu för tiden.
Jag är nöjd med rundan fram till salomen, att han klarade slalomen bra till slut och han var vid gott mod när vi avslutade.
Andra klassen, hoppklass:
Här var vi första ekipaget i klassen, vilket faktiskt inte stör mig särskilt mycket. Det som däremot störde mig var att prisutdelningen och banfixet drog ut mycket på tiden, så vi hann liksom tagga av lite. Jag tyckte att banan var enkel och rolig, men tji fick jag när Billy inte ens tänkte springa i tunnlar och allt bara blev knas. Känslan av sug var rätt utmattande där ett tag... Min handling över de två hinderna efter den korta tunneln är ju bara bedrövlig. Än en gång bra slalom, men tyvärr inte på första försöket.
Inför den här starten hade jag varit ute och gått några varv i publiken för att avdramatisera den och ladda med en bättre känsla = öka trygghetspoängen, och det verkar jag ju i alla fall ha lyckats med.
Så... Sammanfattningsvis vet jag inte riktigt.
Jag tycker att Billy var lite väl bekväm när han sprang vid sidan av tunnlarna i andra klassen, men har förståelse för att han var trött i lillhjärnan och eventuellt hade lite kortslutning (jag med!). Det här med publiken vet jag inte riktigt hur jag ska hantera eftersom jag vet att Billy är en känslig kille, men hans känselspröt behöver kanske programmeras om lite? Hur som helst är det något som vi egentligen bara kan träna på i skarpt läge, det är en del av tävlingssituationen som han behöver lära sig att förstå och leva med. Och sen kanske det är så att tävling i ridhus inte är vår bästa grej, helt enkelt.
I morgon är det annan tävling.
Hoppas att vi har laddat om då.
Hoppas att vi har laddat om då.
Agilitykursen #1
Första kurstillfället och ny lokal, ny tränare, nytt tänk.
Efter presentation och banbygg gick vi bana i en evighet. Det var en klurig bana med många alternativ, och fokus låg på att spara sekunder. Så här såg den ut:
Billy fick en skitbra start och vi klarade 1-6 utan bekymmer.
Sedan ville han helst hoppa hinder 15 i stället för 7, men det fick vi bukt med ganska snabbt. 8, 9, 10 var inga konstigheter och att skicka på 11 var lugnt, men att ta emot var svårare. 9-11 fick vi ta om ett par gånger och sen var det inga problem att skicka till 12.
Vårt största problem på banan var 13 till 14, konstigt nog.
BIlly ville verkligen inte hoppa 14, han gick på utsidan av det hindret säkert 10 gånger och jag kände att jag verkligen inte nådde fram till honom. Han hade liksom låst sig, och det gör Billy aldrig i vanliga fall. Till slut fick vi en bra sväng på rätt hinder och efter det avbröt vi. Vid det laget var Billy både flåsig och frustrerad, och det ser jag inte som ett bra tecken. Då har han jobbat för hårt och för länge, både med kroppen och hjärnan.
Det känns som att övningen var bra, men att upplägget inte alls passade oss i går. Jag hoppas verkligen att det ändras till nästa vecka, för det fungerar inte att köra 10 minuter nonstop i sträck. Inte undra på att Billy drabbades av härdsmälta... Vi är experter på att få ut mesta möjliga av korta pauser och är vana att köra intensivt och sedan pausa några minuter för att landa och smälta övningen.
Jag har tre känslor inför resten av kursen efter första tillfället:
1. Förväntan: Jag förväntar mig att vi båda ska lära oss mycket och utvecklas, och jag förväntar mig att vi kommer kunna göra riktigt bra slalom när den är slut.
1. Förväntan: Jag förväntar mig att vi båda ska lära oss mycket och utvecklas, och jag förväntar mig att vi kommer kunna göra riktigt bra slalom när den är slut.
2. Roligt: Det är ju så himla kul med agility! Det ska också bli roligt att träna på ett nytt sätt och för en ny tränare.
3. Skeptism: Jag är skeptiskt till upplägget och känner att jag blir snål när jag har pröjsat 1300 spänn för en kurs och sedan får 10 minuter av tränarens uppmärksamhet. (Om det fortsätter på samma sätt får vi alltså 50 minuters aktiv träningstid för 1300 kronor.) Vi är 6 deltagare och kursen pågår 1 timme och 45 minuter, så det borde finnas lite mer tid för varje person.
