I går var Ivan hos veterinären för att undersöka sin knöl. Han är ju inte direkt den gladaste hunden i stan när det vankas undersökning, om man säger så. Först fick veterinären skäll. Sedan pratade vi lite och jag förklarade att Ivan är rädd och arg och att sedering är finfina grejer. "Men han bits inte, va?" frågade veterinären.  "Åh jo! Han bits." var mitt självklara svar. För han gör ju det, stackarn gör ju allt vad kan för att slippa att bli hanterad av främlingar. 

 

Sedan fick Ivan vara med på ronden och alla veterinären som var på plats fick titta och känna och gissa. Resultatet: ingen visste. Så det blev provtagning i stället. Kanyl rätt in i svullnaden och cellprov som skulle på analys. Och blodprov, fast Ivans blodcirklulation var så klen vid det läget att vi i princip fick pumpa ut dropparna. Lilla pluppen ♥

 

Han var så groggy efter att fått uppvakningssprutan att jag nästan blev rädd. Vinglig och kall och trött och vimsig. Han fick åka hem och lägga sig i sängen i väntan på att komma ut på rätt sida. 

 

På eftermiddagen blev uppringd av veterinären, som kunde meddela att Ivan har en reaktiv lymfnod. Någonting har triggat igång immunförsvaret, men enligt sänkan är höjningen så minimal att det inte är någon idé att medicinera. Det får gå över av sig självt, helt enkelt. Om det däremot inte går över av sig självt utan tvärt om blir större eller fler så finns det risk att det är cancer. 

 

Jag oroar mig inte - utan fokuserar på att han frisk så länge han frisk, helt enkelt.