Han har nämligen visat prov på en fantastisk personlig utveckling. När vi gick kvällspromenaden och precis hade passerat dörren till ridhuset, öppnades den och tre gymnasieelever med fem hundar i labradorstorlek kom ut. Ivan blev överraskad och ganska rädd, men lyckades på något mirakulöst sätt att hantera situationen utan att börja skälla.

De gick bakom oss i ungefär 200 meter och han tittade och pratade och visade att han tyckte att det var jobbigt - men han fick liksom aldrig den där paniken som han annars får. Jag var så förvånad och stolt och stöttade honom så gott jag bara kunde hela tiden de var bakom oss. Fina Ivis! 

Det kanske är det här året han blir vuxen?