På torsdag ska Billy gå ett spår (öppen klass).

Får han en etta är han svensk viltspårschampion.

 

Det känns som att det är hög tid att plocka hem det där championatet, men jag ska försöka att keep my cool så att säga. I dag hade vi genrep, jag har känt lite osäkerhet kring rutan och ville träna på det. Marie från klubben hade lagt ett kort spår med ruta och återgångar åt oss - och Billy var helt kass. Han var inte alls inställd på att spåra eller leta upp Bambis fot, utan hade fullt upp med att gå på rolig promenad i långlina och nosa på andra grejer. Och jag höll på att bli galen. 

 

Till slut gav jag upp och sa till Marie att bara lägga ett superkort spår, med ruta. 

Under liggtiden (typ 10 minuter) försökte jag att inte ge upp hoppet och vi började ladda upp Billy ordentligt, han fick leka med klöven och sniffa på blodet och leka med blodflaskan. Och då vaknade spårhunden till liv, tack och lov.

 

Sen studsade han ut i skogen, tog upp spåret i rutan utan en tanke på annat och spårade som ett strykjärn hela vägen till klöven, till allas stora lättnad och belåtenhet.