Nu ligger det två stycken väldigt trötta killar i soffan. Både Billy och Ivan fick följa med på Billys spårkurs idag.

Ivan har fått vara exempelhund när instruktören visade hur man börjar shapa (shejpa?) in apportering. Dog lite av stolthet. Det finns ingen som kan tro att han har varit arg och rädd, nu är han mest bara uppmärksam och mutbar. Heja Ivan!

Jag älskar att allt arbete vi har lagt ner för att få Ivan att acceptera och hantera människor, umgås, ta kontakt och jobbet med toleransträning har gått så himla bra.

Däremot är han ingen spårhund.

Hahaha.

Herregud, han bara larvar runt i skogen och undrar vad som händer och om man kan tugga på den där pinnen och fånga den där myggan och kissa på det trädet - och så hoppsan hittar han godis, bara sådär. Gratis godis liksom. Rena rama magin.

Om Ivan ska bli spårhund har vi mycket att jobba på....

Billy är såklart tvärt om. Det är liksom så vi jobbar i den här flocken.

Han spårar som om han aldrig har gjort annat, och jag får skäll av instruktören för att jag snällt följer med i hans tempo. Hoho. Måste bromsa! Och så måste vi verkligen jobba på att just sluta jobba. Billy tycker att spårandet är lite väl självbelönande, han väljer hellre att fortsätta än att tacka för sig och ta emot sin belöning när spåret är slut.