Pluttisivan är halt.
Han har antagligen krockat med mitt ben på ett lite tokig sätt, och han haltar ganska rejält. Tillräckligt rejält för att jag ska börja störtgrina och vilja åka till veterinären, om man säger så. Turligt nog är jag omgiven av betydligt mer förnuftiga personer som med lugn röst kan berätta att jag överragerar, att inget att brutet och att han med största sannolikhet lever så länge han andas.

Nu ska vi alltså prova det här med att vila.
Det kan ju vara fint för Ivan att prova något nytt.