Årets första agilitytävling är avklarad. Jag älskar att tävla i Kristinehamn, de är toppenbra arrangörer och jag gillar deras funktionärer, tävlingsplan och hinderpark.

 

 

I första klassen, hoppklassen, diskade vi oss efter att ha gjort en skitbra slalom. Jag kom lite efter och Billy passade på att ta några egna initiativ när det gäller hinderordning. Hade jag varit snabbare så hade det nog gått att rädda, men just nu är jag inte så himla snabb och sånt är livet. Oavsett det så hade vi fint flow och bra tempo, han är så himla bra just nu. 

 

 

I andra klassen (agilityklass) så var känslan ännu bättre. Vi samlade på oss 10 fel, riktiga skitfel men loppet var så jäkla bra i övrigt. Ett kontaktfält (balansen var ganska låg, så vinkeln bjöd in till ett långt språng) och en miss i slalomen. Utöver det - så klockren! Jag är riktigt stolt över hur bra han tog sig an vippbrädan, nu när han van den extremt lätta med "sandpapper" som vi har på klubben trodde jag ärligt talat inte att han skulle vara så bra på en tyngre och trögare. Men jodå - han tog sig an den supersäkert och utan att tveka. Vi hamnade på åttonde plats. Duktig Brunis!

 

 

Jag är så glad och nöjd. Och det är så roligt med agility! Jag älskar verkligen att tävla och träna med Billy, det gör mig lycklig och fylld av energi. Vi är ett bra team. 

Hahaha, Billy och Sniff är onekligen väldigt lika.

Om min superhund gjorde en superrunda på agilitybanan i kväll?

 

Oh ja!

 

Det bådar gott inför söndagens tävling :)

 

Billy älskar cykelturer, då får han sträcka ut och galoppera ur sig ordentligt. Vi kör med sele från Zero DC, ett expanderkoppel och så flexikoppel. Han lyssnar duktigt och vet att han ska hålla sig framför cykeln och på vänstersidan. Ordning och reda med Billy, så klart.

Jag gjorde misstaget att ta damcykeln i stället för mountainbiken, fy farao vilket skump det blev. 

Min kompis Carro skickade öven en bild i morse, hon hade rotat igenom sitt bildarkiv och hittat bilder på Billy som valp. Jag började nästan gråta när jag såg den, herregud så fin. Se på honom bara – hur underbar är det möjligt att vara?

 

Han var verkligen som en orange liten Pluto med alldeles för mycket skinn när han var liten. 

Om några veckor fyller han fem år. 

 

Det är ju inte klokt. 

 

 

Billy ligger på kudden, så klart. Han är ju kuddhundarnas kuddhund. Ivan ligger under täcket och snarkar. De har verkligen helt olika personligheter, egenheter och vanor de här hundarna. 

Nya koppel till pinnarna! 

Jag är ju en reflexnörd, och hundarnas läderkoppel är nog ungefär 40 cm längre nu än när vi köpte dem, så de kan få vila lite ett tag. 

De nya är från Hööks och kostar bara 99 kronor styck, men just nu är det dessutom 15 % rabatt på hela hundsortimentet och jag känner mig ganska duktig som inte kom ut därifrån med mer grejer, hehe. Jag hade egentligen tänkt mig gula koppel, men de var slut så blå duger fint. De hade jättefina täcken nu också, och de där fantastiska rundsydda halsbanden i kalvskinn... 

Och efter att ha släppt ut Ivan för en morgonkiss i hagen tidigt i morse var klockan nästan halv elva (?!?) när jag vaknade till liv på riktigt. Herregud. När hände det senast? Människovalpen kräver sin energi, vill jag lova.

Det gör ju Billy också, så klockan 11 var vi på klubben för att träna agility. Lite kvalitetskontroll inför tävlingen nästa helg. Bana kör vi på onsdag, har jag tänkt. Han är så bra, min lilla Brunis. Bästa, bästa bruna hunden. 

Pivi fick också följa med och träna lite i pausen. Gissa vilken liten skithund som hade klockrent fotgående i dag då? Jag blir så trött...

Pivi gick verkligen in hårt för att slå nytt personligt rekord i rallyolydnad i dag. Det resulterade i två diskningar av två möjliga. 

 

Herregud vilken flopp.

 

Kontakten var obefintlig och han ville typ inhalera hela banan genom nosen. 

 

Första klassen kunde vi fullfölja i alla fall, även om jag diskade oss redan vid skylt nummer fem eftersom jag var tvungen att hämta honom och bära honom till skylten på grund av att han försvann in i sin egen lilla värld. Kul. Efter det blev det i alla fall bättre. Han gjorde momenten bra, men var verkligen hemskt mellan skyltarna.

 

"Lurig liten hund", jo tack!

 

I andra klassen kunde han lika gärna gått in på banan själv, jag tror inte ens att han märkte att jag var med förrän jag bröt och gick av planen. Han ville bara lukta på blommorna... 

 

Ja jösses.

Det fina är i alla fall att han aldrig har varit så här dålig förut, så det hör liksom inte till vanligheterna att vi presterar så här undermåligt. Å andra sidan har han nog dödat mitt tävlingsintresse för rallylydnad helt. 

 

Agility, det är grejer det. 

 

(Tur att han är söt i alla fall. 

Nu ligger han och sover tungt på min mage och är alldeles underbar.)

Oh well.

Det gäller väl bara att hålla tummen för att han kommer ihåg hur man gör ändå... Jag är väldigt dålig på att sätta mål med Ivan, eftersom jag är väldigt dålig på att ställa krav och ha förväntningar på honom. Det är vår första officiella, och det vore så himla gött att få över 70 poäng. 

(Jag vet inte ens om det är realistiskt över huvud taget, för helt ärligt så kan jag fortfarande inte riktigt reglerna för rallylydnad. Haha.)

... till dvärgpinscher. 

Först och främst: Jag älskar dvärgpinschrar. Det är den bästa och roligaste hundrasen för mig (oss!) och jag är så himla glad att vi kunde komma överens om att det skulle bli just den rasen. 

 

För det första har jag insett att jag är vansinnigt kräsen, men efter en del funderande har jag skakat fram tre alternativ:

 

Frisk ras med pinschergrund i rätt storlek och en del av det svenska kulturarvet. Jag har träffat väldigt trevliga individer och jag tror att de har allt det roliga som en dvärgpinscher har, men toppar det med mindre stress och lite mer tålighet och tolerans. 

 

Jag tänker mig ett smäckert och sportigt bowlingklot med glatt humör. Har sett flera på agilitytävlingar och gillar deras power. Tror att det är skitbra hund att träna med och som ändå är nöjd med livet i vardagen. Räknar dock med att aveln är rätt så infekterad av oseriösa uppfödare, men det lär ju finnas flera som både meriterar sina hundar och gör MH/BPH och olika hälsoundersökningar. Den verkar också vara en frisk ras, men jag har hört en del om att det är ganska vanligt med allergier? Nåväl. Helt klart en kandidat i alla fall. 

 

Nakenvarianten alltså. Det här hunden jag alltid har velat ha men aldrig kommer att få. De ser ju ut som små ponnyer, för tusan! ♥ Tror att de är skitroliga och glada och att de kan vara riktigt sportiga, men det faller lite på hälsan. Ögonproblematik, tänder som växer fel eller saknas och hela projektet med att bada och smörja. Nja, jag vet inte jag.Och jag tror faktiskt inte att min man skulle släppa in en i huset... Men ändå. En hund som ser ut som en ponny... Älskar deras uppsyn och är väldigt kär i den här rasen. 

 

På tisdagar är det alltid träning på klubben. Det är drop in och alla tränar vad de vill och det finns hjälp om det behövs, och så är det häng med hundvänner och ibland grillar tänder vi grillen. Jag älskar ha nära till klubben, att den är nyfiken och tolerant och ganska liten. Det är inte så många medlemmar, men det är ju alltid bättre med kvalitet än kvantitet. 

 

I dag tränade vi agility och rally med störning i form av en Volpino italiano på banan samtidigt. Billy körde slalom och snabba banor medan jag kippade efter luft (konditionen alltså, var är du och när kommer du tillbaka?). Ivan fick köra rally och agility i kombination, lite slalom, lite svängar, lite A-hinder, lite sittpositioner, och så balansbommen och mycket ligg. Han levererar läggandet ganska ojämnt och har fortfarande väldigt lätt för att huka, och jag vill kunna lita på honom mer där. I dag var en bra dag på den fronten i alla fall, han var jätteduktig!

 

 

 

 

När vi kom hem tränade jag lite med dummyn, båda har fattat att de ska greppa den och ibland fungerar det att hämta den från korta avstånd. Nästa steg blir att greppa och hålla, inte bara greppa och släppa. 

 

Nu sitter vi bänkade i soffan sedan drygt en timme tillbaka, det är valvaka och spänningen stiger.

 

Vi har laddat upp med pizza, chips och ostbågar. Hundarna är helt lyriska över det sistnämnda - båda är helt tokiga i ostbågar! Ivan har försökt alla sina tiggtrick och innan han gav upp passade han till och med på att sjunga lite... Det är få andra saker som framkallar sång, vill jag lova. Nu ligger han under filten, trött efter showen.

 

 

Billy har det gött, ligga i favoritpositon i mitt knä och få en gratis ostbåge emellanåt. 

Nu har jag fått bilderna från äventyret i Stockholm från hundarnas uppfödare. 

Spontan reaktion: Billy är ju så snygg att det nästan inte är klokt!

 

Som jag älskar den här hunden. Fina Bill!

 

Domaren mäter Billy med måtband.

(Det skiljde en centimeter på resultatet mellan måttbandet och mätstickan, förresten.)

 

Andra domaren visiterar Billy.

Älskar att han är så trygg på bordet att han dessutom hinner flirta lite. 

 

Här står han snyggt och får sin bedömning. 

 

Billy Brun är anmäld till agilitytävling 28 september, första officiella i år. Herregud, vi som skulle tävla såååå mycket det här året... Jo tjena! Så kan det gå när det är roligt att träna, helt enkelt. Hehe.

 

Jag tänker även anmäla honom till DM, som är inoff och går av stapeln 4 oktober. Det blir i så fall en lite svårare bana än klass 1, så jag tror att det passar oss bra. Vi gillar ju ärligt talat kluriga banor som är lite svårare och mer tekniska än klass 1. Mer handling och mindre spring liksom.

 

Det är så viktigt med lek och att få vara hund med andra hundar, och det är så roligt att båda mina kan bjuda det. Billy som är polis och ordningsminister till vardags, och Ivan som är en lättskrämd och stressad individ - båda leker som galningar med rätt kompisar.

Boss är en sån kompis. 

Billy älskar Boss så till den milda grad att jag nääästan blir lite orolig för att han antagligen hellre skulle stupa än sluta leka med honom. Men han blir så lycklig, så lycklig. Det är springlek och brottning - och Ivan får vara med, bara en sån sak.

Härliga hundar!

Gissa vilken hund som nyss smaskade i sig några skivor syltad ingefära?

Jag förstår inte hur hans mage pallar att hantera allt det konstiga han äter...

Tar jag fram kameran så dyker Billys linslusiga sida upp på ett ögonblick. Han är en fantastisk modell som älskar att posera och har klockren fotolydnad – särskilt när jag egentligen ska plåta något helt annat. Hehe. Gullhund! Det är så roligt han tycker att det är så roligt. 

 

 

I oktober ska jag förresten vara med och rodda en fotokurs för hundägare. Det ska bli skoj :)

När vi var på rasspecialen visade Maj och Gezina sina färdigheter i uppletande. Jag blev genast imponerad och insåg att det där vore minsann något för Ivan. Ivan är ingen vidare spårhund, men han är fenomenal på att hitta saker. Mest saker som går att äta eller som luktar riktigt vidrigt. Men ändå. 

 

Det borde vara perfekt hjärngympa för honom att lära sig leta upp och apportera nycklar. Och perfekt nytta för mig som tappar nycklar emellanåt. Win win!

 

Men, tydligen är det ytterst få hundar i Ivans storlek som vill ha en dummy – för det finns knappt att få tag på. Jag har letat som en dåre. Och så får jag inse att jag är förpassad till nyckelringar. Det finns tydligen inte så himla många butiker som säljer minidummies, har jag också märkt. Dessutom blir jag lite snål när de kostar typ 40 kronor styck (vilket är helt lugnt) men att frakten ligger på 50 spänn (vilket känns svindyrt för något som väger typ 50 gram). Vad fan.

 

Har i alla fall bett mina vänner i Stockholm att jaga rätt på den här varianten. 

Nyckelring med liiiiten ficka för godis. 

Perfekt för Ivan, tänker jag. 

 

Ojojoj, vad vi har tränat på de här momenten. Ivans läggande och att få till stadga i det, och Billys obefintliga lust att göra något så tråkigt som att gå fint utan att dra i kopplet och titta på mig i stället för allt roligt runt omkring. Hehe. 

Är så glad att jag har bildbevis på det här, annars skulle jag knappt tro det själv.

Ivan passade även på att överraska mig genom att vilja hälsa på en annan hund. Som han inte känner. Som dessutom är stor. Han nosade och lät sig nosas på och gjorde lekinviter och jag höll väl på att spricka av stolthet. Duktig liten loppa!

När jag tänker på var vi har varit, och hur långt vi har kommit är det helt fantastiskt att han tar kontakt med främmande hundar och kan hålla sig lugn och hälsa utan att få panik eller utan att fega ur och ångra sig. Han har gjort en otrolig resa de senaste åren. Mattes lilla knorr, så himla tapper!