I dag var det agilityträning under ordnade omständigheter. Så gött att slippa klura ut och bära banor själv!

 

Billy var mer än lovligt uppspelt när han såg de andra hundarna, och var mer än lovligt högljudd när han insåg att det var träning på g. Herregud, vilka ljud han kan göra! Vrålen som har kommit ur denna bruna hunds strupe i dag alltså... inte riktigt helt okey.

Vi tog en paus och satt på läktaren och vrålade under tiden de andra hundarna tränade - och sen vad det dags för en ny bana. Billy hade återfått fokus på mig och uppgiften och var snabb som en pil! Så roligt! Han är så SJUKT duktig när han gör det han ska. Den sista banan gottgjorde alla avundsjuka avgrundsvrål han hade gjort på läktaren - jag var bara stolt och lycklig över att han är så duktig. 

 

Jag själv däremot... Herregud. Jag är något himla mumintroll på banan. Skärpning när det gäller planeringen och placeringen, Lisa!

 

Vi behöver definitivt träna mer tillsammans med andra, Billy behöver kunna lämna sin inre ordningsminister på parkeringen, inte ta med den in på träningen. Och definitivt inte ta med den in på tävlingen...

Dagens sport och motion!
Det är alltid lika roligt att ställa ut lite hinder på måfå och sen skapa banor av det. Kombinationen av hinder - däck - hinder - hinder var riktigt trixig och rolig!

 

Billy gjorde några omgångar slalom riktigt, riktigt bra. (Och några riktigt dåligt, hehe) Jag är supernöjd, och det var så himla kul att träna!

 

Om en timme ska vi packa in oss i bilen och tagga inför dagens (veckans) agilityträning.
Den här gången har vi sällskap, och jag är mer än lovligt uppspelt över att ha tillgång till en förträfflig störning när vi tränar. Är mycket, mycket peppad och hoppas att vi kan få till några grymma slalombågar.

 

Innan agilityn tar vi en sväng till Hööks och kollar läget, men först blir det en promenad. 
Billy är ganska trött på att jag sitter framför datorn just nu:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ivan älskar sovmorgon.

Får han bara gå ut i hagen och kissa innan Håkan åker till jobbet på morgonen kan han sova hur länge som helt sen. I dag vägrade han komma när jag och Billy stod påklädda och redo i hallen, så han fick vara kvar inne medan vi gick promenad.

När vi kom tillbaka masade han sig ut i hallen och mötte oss, men sen gick han och la sig under mitt täcke igen.

 

Okey, nu knyter jag snart fast Billy i ett träd ute i trädgården. 

JAG ORKAR INTE HÖRA PÅ HANS TJAT LÄNGRE.

 

Det finns en tik i höglöp i något av grannhusen, och Billy piper och gnäller och vill bara ut. Som tur är sover han i alla fall på nätterna. Och höglöpet borde väl vara över typ i morgon. Men ändå - mina nerver!

 

 

• I går var vi Kil och levde rullan. Vi klappade på gölliga valpisar, Ivan tränade lydnad med Jan (som blev jättelydig och lyssnade på minsta vink från Ivan, som i sin tur fick mumsa på frolic mest hela tiden) och Billy fick hälsa på mätstickan. Alla tiders!
• Sen på kvällen var vi i ridhuset och Mördar-Ivan tog sin andra mus.
• Någon av eleverna på skolan firar vårterminens start med att ta med sin löptik. Billy är så fokuserad på att leta reda på henne när vi är ute att han är alldeles för distraherad för att komma ihåg att bajsa. Karlar!

Jag är så glad att Karlstad har en hundrastgård, och att hundarna (och ägarna!) som hänger där är förståndiga och sköna typer.

 

I dag var Billy och Ivan där, tillsammans med en brokig skara andra hundar. Totalt var vi 5-6 stycken. En vresig jack russel, en glad variant av muskelhund, en bolltokig krullig pudelmix och senare kom det någon slags spets. Billy är suverän när han är lös med andra hundar; han har tydligt språk, kan vara en pajas - men vill ha ordning och reda. (Det här gäller egentligen bara när Ivan inte är med, för när Ivan är med har Billy fullt sjå med att vara livvakt/storebror, och det är inte så himla roligt för någon.)

 

Ivan satte jag inte ens ner på marken förrän Billy hade hälsat på de andra och hade fått springa av sig lite. Ivis är fortfarande väldigt rädd för stora hundar, och hans spontana reaktion är att fly. De flesta hundar misstolkar det som en springlek och följer således efter - varpå Ivan blir ännu mer rädd. Han är svår att få ner i varv och jag är extremt noga med vilka hundar han får umgås med, för han behöver sannerligen inga fler trauman.

Ivan fick komma ner på marken och hälsa en kort stund, få en godis och charma samtliga människor i rastgården, sedan fick han komma upp igen och infinna sig på läktarplats medan Billy visade superb social kompetens med de andra hundarna. När de andra hade gått satte jag ner honom och han fick galoppera runt och kolla läget och nosa och greja innan vi åkte därifrån. 

 

Nu har jag två nöjda killar som ligger här och sover gott. :)

Det är oklart vem som har roligast när vi tränar agility; jag eller Billy.

 

 

 

 

Här är adressen om youtube skulle få för sig att blanda ihop mina videoklipp:
http://youtu.be/_AgJNeTEyNM

I går var vi på smådjurssjukhuset och klippte klorna. 

Vi har klippt själva fram till i höstas, men eftersom 1) vi är bekväma, 2) Billy är århundradets dramaqueen, 3) Ivan behöver miljöträningen och 4) det kostar nästan ingenting - så känns det väldigt skönt att lämna bort det till någon annan.

 

Billy blir konstigt nog värre och värre varje gång, trots att det ALDRIG har hänt något och trots att vi har lite tassterapi varje gång vi myser. I går var det sannerligen en smärre brottningsmatch, till slut kunde jag och veterinären inte göra något annat än brista ut i något hopplöst skratt... Suck. Jag funderar på om han skulle må bättre om han fick lugnande. Det ska vi nog prova nästa gång.

 

Innan vi åkte och klippte klorna var Cornelis här och hälsade på. Han och Ivan hade årets röj, det var bus och brottning mest hela tiden (medan Billy låg och sov med sin älskade kaninsnuttefilt...) och det är så skönt att se Ivan leka med andra hundar. :)

 

 

Till Billys stora förtjusning flyttade det in fyra kaninskinn hemma hos oss i går. Sedan han var valp har han varit besatt av hår och päls, och har nu alltså utsett skinnen till snuttefilt/flickvän. Så här gosigt hade de det i går.

 

Ni ser ju vad nöjd och lyckig han är.

Just nu ligger jag och hundarna i sängen.

Jag jobbar lite och de sover som små grisar.

De var uppe och kissade med Håkan innan han åkte till jobbet för drygt två timmar sedan, men sedan dess har det inte varit mycket action. Billy ligger som en kanelbulle vid foten av berget som en gång var Håkans täcke, men det var innan Billy med rejäl noggrannhet bäddade upp det till en stor hög. Ivan ligger under mitt täcke och snarkar och spretar med benen rakt in i min bröstkorg. 

 

Min fina flock ♥

Just nu är husse på vinden och pysslar.

Det innebär att Ivan står vid stegen och sjunger, samtidigt som han försöker klättra upp. Han blir extremt uppspelt varje gång vindsluckan öppnas. Det enda jag hör just nu är tassar som krafsar och hoppar, blandat med yl och sång och skäll.

 

På vinden bor det några möss, vi vet det eftersom vi har lagt upp fällor som vi fått fynd i några gånger (tredje gången i dag) och jag tror att det är det som är grejen för Ivan. Mössen. Det är onekligen ganska lockande att släppa upp honom och låt honom göra sitt råttjägarjobb, men jag är inte helt säker på hur sunt det egentligen är... 

 

Nu har vå gått spåret som jag la i går. 

Som tur var hade inget annat djur varit där och knaprat på kanintassen, däremot var det MÅNGA korsande rådjursspår. Bra grej med snöspår = man ser allt som man inte ser annars. Till exempel att även om mina fotspår var supertydliga så spårade Billy ändå blodet.

 

Han tog upp spåret väldigt bra, och flöt ut lite strax innan första vinkeln. Jag tror inte att det har blåst så mycket, but who knows? Han hittade tillbaka och tog vinkeln utan att gå ut i återgången.

Sedan var det raka vägen till nästa vinkel, inte heller där gick han ut i återgången. Mellan andra och tredje vinkeln korsade spåret en väg (läs: stig) och han kollade bara av lite andra dofter innan han fortsatte. I tredje vinkeln gick han ut i återgången och fick lite problem att ta sig därifrån. Han blir lite frustrerad när spåret liksom tar slut, och sen provar han lite olika möjligheter innan han finner tillbaka. Det är lite som att han tänker att "Ojsan, slut på doft. Det kanske är meningen att jag ska byta lite? Det här luktar ganska spännande..." och att han alltså inte riktigt har förstått grejen med återgångarna. Han fick massor av beröm när han väl valde rätt väg tillbaka och tog upp spåret igen.

Fram till spårslutet var det raka vägen, och jag tror att han tyckte att det var ganska intressant att hitta kaninfoten i stället för Bambis fot.

 

Duktig Bill!

 

 

Det här är vad jag använder när vi spårar:

• Blod i liten flaska (33 cl) med bra droppkork. Blodet köper jag från ett gårdsslakteri på andra sidan skogen där de slaktar både nöt, gris och vilt. Även vildsvin om man vill spåra med sånt blod. Jag tror att man kan köpa klövar därifrån också, bara man säger till i förväg.
• En klöv eller tass med snöre i.
• Hemmagjorda snitslar av klädnypor och presentsnöre. De med ljusblått i är start och slut, de lila är vinklar. Observera gärna att det står "GRATTIS" på min spårslutssnitsel. Hehe.

 

Jag ska alldeles strax gå ut och lägga ett spår till Billy. Vi fick en spårtid på söndag, och vi har inte spårat sedan han fick sin första etta för över en månad sedan. Dessutom har jag äntligen pratat med markägaren och fått klartecken på att det är okey att lägga spår i deras skog. Gött!

 

Jag tänker mig ett spår på 4-500 meter med tre vinklar och återgång i samtliga, för det är verkligen något vi behöver träna på. Första vinkeln ska jag lägga ganska tidigt, innan han har kommit upp i sitt spårtempo och bara möljer på... Och så festar jag nog till det lite och spårar med en kaninfot (för första gången!) i stället för med Bambis fot. 

 

I går såg vi förresten spår efter vildsvin för första gången, bara några meter in i skogen...