Jag har ju en människovalp i magen, och det har minsann inte varit ens i närheten av en dans på rosor hittills vill jag lova.

 

Men vissa stunder, som i går på kvällen, är det väldigt mysigt.

När jag gick och la mig följde Ivan med, som vanligt (han älskar att gå och lägga sig, min lilla sovgris). Han kröp in under täcket och la sig så nära magen att han bara kunde, och så rullade han ihop sig där. Sedan låg han där och knödde mot magen medan människovalpen vaknade och knödde tillbaks en stund. De hade liksom kontakt med varandra på något sätt, genom magen. Båda kände av att den andra fanns där. Det var väldigt fint, och väldigt fascinerande. 

 

Ivan ligger förresten ofta på eller nära min mage nu för tiden, det har han inte gjort förut. Han har definitivt fattat grejen.