Jag och Lovisa tog oss samman och åkte och tränade våra hundar förut. Vi är superbra på att träna tillsammans, alltid effektivt och fokuserat.

 

Före träningen var det hög förväntan från Farbror Brun, minsann. Notera hur Ivan är helt oberörd. Gissa vem som är sporthunden i den här flocken, och gissa vem som är filosofen? Hahaha!

 

 

 

I dag hade jag plockat fram en kort och trång bana med många svårigheter. Vägen och handlingen för hinder nummer 2-4 är klurig, det är utmaning för oss att ta tunnel - slalom (på "fel sida" dessutom) och det blir lätt ett avbrott när jag gör bakombyten, vlket vi gör mellan slalomen och hinder nummer 9. Som grädde på moset har Billy inte sett säcken på ungefär ett år, så den fick också vara med. 

 

Mycket svårt på liten yta, med andra ord. 

Vi fick slipa en hel del på att hitta väg och timing mellan hinder 3 och 4, eftersom tunneln är vääääldigt lockande där. I övrigt tycker jag att det gick över förväntan. På filmen gör han en miss i slalomen, så den tar vi om. Han är väldigt rytmkänslig och det syns tydligt att han blir störd när han stöter till tredje pinnen. Det krävs så lite för att rubba rytmen där, och slalom är vår största svaghet. 

 

Och så hoppar han ofta högt och långt, han är luften onödigt länge vilket knycker sekunder. Men han njuter så mycket av det att jag inte orkar slipa tekniken, han känner sig säkert som Superbilly när han gör det och den känslan kan han få ha kvar. 

 

 

Och det här med min kropp just nu – jag känner mig som en tung och klumpig flodhäst! Och värre ska det bli... Jösses. Jag orkar i alla fall springa, men kan tänka mig att det blir avsevärt sämre på den fronten under höste och vintern.