Just nu i min soffa:

Två mycket, mycket trötta hundar.

 

Varför de är trötta?
För att de har varit i Väse och busat mycket. De har även mycket otillåtet letat efter Bambi. Mina nerver alltså! Man (jag) hinner få en smärre hjärtinfarkt av oro när två dvärgpinnerumpor försvinner ur sikte, för att sedan inte komma tillbaka. Lättnaden när man sedan hittar båda hundarna på den exakta smitpunkten, sittandes och väntades på att bli hämtade = skyhög.

 

Nåväl, syftet med utflykten var hundterapi för Ivan.

Han gör framsteg, vill jag lova.

 

Igår var vi på terapi på djursjukhuset.

Det innebär kort och gott att vi var där.

Ivan får panik när han hoppar ur bilen och förstår var han är. Sedan blir han hysterisk när vi går in. Sedan står han och skakar i mitt knä, morrar och skäller på allt som rör sig tills han helt enkelt inte orkar längre. Igår var vi där i 45 minuter. Det tar så lång tid innan har blir trött och liksom blir tvungen att slappna av. Och det enda vi gör att sitta där, kolla läget och äta köttbullar.

Innan vi åkte hem kunde han till och med vara på golvet, vilket är ett klart framsteg.

 

Vi var där på kvällen, under de 45 minuter vi var där kom det fyra (4) hundar. Det är väldigt skönt att kunna ta det lugnt och fint, hade det varit stökigt och knökat så hade Ivan kanske lagt sig ner och dött.