Billy är 16 månader nu, om han hade varit människa så hade han haft finnar hela ansiktet och hormoner sprutandes ur öronen.
Eller vänta lite nu... Det är ju faktiskt precis vad han har.
Han är lika hormonstinn som summan av samtliga karaktärer ur Bert - den siste oskulden.

När vi mötte Thea, chihuahuatanten på andra sidan gården, under kvällspromenaden hade han först i uppvisning i bensprättning på elitnivå - och som grand finale började han jucka i luften.
Lilla gubben, det är inte lätt att bli vuxen...

Han pendlar dessutom mellan att vara stenkool och stabil och att vara nojig och feg. Jag hoppas innerligt att det är hormonerna som spökar.
Idag har vi påbörjat lite KBT mot den plötsliga fegheten - han har fått göra oljud.
Utrustad med kakburk av plåt, klicker och ost har vi spenderat några minuter på köksgolvet. Kakburken fick i uppgift att vara target, och Billy började ganska svagt men avslutade storartat.

Det är fantastiskt vad lite ost kan göra för modet.