Nu har vå gått spåret som jag la i går. 

Som tur var hade inget annat djur varit där och knaprat på kanintassen, däremot var det MÅNGA korsande rådjursspår. Bra grej med snöspår = man ser allt som man inte ser annars. Till exempel att även om mina fotspår var supertydliga så spårade Billy ändå blodet.

 

Han tog upp spåret väldigt bra, och flöt ut lite strax innan första vinkeln. Jag tror inte att det har blåst så mycket, but who knows? Han hittade tillbaka och tog vinkeln utan att gå ut i återgången.

Sedan var det raka vägen till nästa vinkel, inte heller där gick han ut i återgången. Mellan andra och tredje vinkeln korsade spåret en väg (läs: stig) och han kollade bara av lite andra dofter innan han fortsatte. I tredje vinkeln gick han ut i återgången och fick lite problem att ta sig därifrån. Han blir lite frustrerad när spåret liksom tar slut, och sen provar han lite olika möjligheter innan han finner tillbaka. Det är lite som att han tänker att "Ojsan, slut på doft. Det kanske är meningen att jag ska byta lite? Det här luktar ganska spännande..." och att han alltså inte riktigt har förstått grejen med återgångarna. Han fick massor av beröm när han väl valde rätt väg tillbaka och tog upp spåret igen.

Fram till spårslutet var det raka vägen, och jag tror att han tyckte att det var ganska intressant att hitta kaninfoten i stället för Bambis fot.

 

Duktig Bill!

 

 

Det här är vad jag använder när vi spårar:

• Blod i liten flaska (33 cl) med bra droppkork. Blodet köper jag från ett gårdsslakteri på andra sidan skogen där de slaktar både nöt, gris och vilt. Även vildsvin om man vill spåra med sånt blod. Jag tror att man kan köpa klövar därifrån också, bara man säger till i förväg.
• En klöv eller tass med snöre i.
• Hemmagjorda snitslar av klädnypor och presentsnöre. De med ljusblått i är start och slut, de lila är vinklar. Observera gärna att det står "GRATTIS" på min spårslutssnitsel. Hehe.

 

Jag ska alldeles strax gå ut och lägga ett spår till Billy. Vi fick en spårtid på söndag, och vi har inte spårat sedan han fick sin första etta för över en månad sedan. Dessutom har jag äntligen pratat med markägaren och fått klartecken på att det är okey att lägga spår i deras skog. Gött!

 

Jag tänker mig ett spår på 4-500 meter med tre vinklar och återgång i samtliga, för det är verkligen något vi behöver träna på. Första vinkeln ska jag lägga ganska tidigt, innan han har kommit upp i sitt spårtempo och bara möljer på... Och så festar jag nog till det lite och spårar med en kaninfot (för första gången!) i stället för med Bambis fot. 

 

I går såg vi förresten spår efter vildsvin för första gången, bara några meter in i skogen...

Ivan, min Ivan. Min plåga och prins.

 

När han inte skäller ut folk och hittar på hyss är han riktigt rolig att träna med. I dag började vi träna på att krypa, och det var så skoj att jag filmade lite:

 

 

Duktiga Ivan!
Trots att jag knappt kan komma över att vi faktiskt kan göra klockrena tysksvängar nu för tiden lär vi oss att göra nya skyltar (bättre) mest hela tiden.
De senaste vi har fokuserat på:

 

 

 

 

Nästa steg:

 

 

 

 

Agilityträning stod på schemat idag. Det är tävling på Lillerud på lördag och jag behövde kolla av svängar och slalom. Vi har skönt nog ett par träningskompisar nu för tiden; Lovisa och Bingo.

 

Ivan och Bingo leker jättebra, trots att Bingo är en ganska ny hund för Ivis och dessutom betydligt större än honom - och fluffig. Det ger sannerligen hopp, vill jag lova. De jagar och fintar och busar och springer. Glada hundar ska det vara!

 

Han är så glad när han får träna och hoppa och springa. Slalomen var bitvis riktigt fin, han börjar bli lite mer självständig nu. (Ivan är däremot mer av en naturbegåvning...). Vi provade att göra lite byten och lite "fulsvängar" med hinder-hinder-tunnel på raksträcka där Billy ska hoppa hinderna och svänga av innan tunneln och ta ett hinder i vinkel i stället. Älskar att han är så duktig på att ta mina signaler! Duktiga, duktiga hund!

 

När jag stod och kollade på när Lovisa och Bingo tränade byten passade Billy på att äta upp en bit falukorvsskinn och sedan kräkas upp det (och lite annat smarrigt) på Ivan.

H e r r e g u d alltså. Denna cirkus... 

 

 

 

 

 

 

 

Idag fick vi gå ett riktigt snårigt och slingrigt spår, och Billy pinnade på i en rasande fart. Vårt spår var lite kenpigt, eftersom igår när de la spår gick de fel och fick börja om - men det var inga konstigheter alls.

 

Efter tredje vinkeln började han verkligen jobba i spåret och jag kunde nästan inte hålla mig från att jubla. Jag har väntat på och längtat efter att han jobba intensivt och synligt i spåret och ÄNTLIGEN kom det. Troligtvis har de drivit älg tvärs över vårt spår tidigt i morse, för viltkänningen syntes tydligt - men han jobbade jäkligt fint med att hålla sitt spår och jag älskade verkligen vad jag såg. Herregud vad stolt och nöjd jag var!

 

Jag filmade inte då, men här är en snutt på skott och spårslut:

 

Det är andra spåret med skott, och jag är så glad att det inte bekommer honom det minsta. Han blir ganska taggad, men han är absolut inte rädd.

 

Nästa helg är första provet, och efter dagens insats är jag väldigt förväntansfull. 

Den här svarta lilla loppan har också fastnat på film idag. Vi tränad lite rallylydnad på agilityplanen och Ivispivis var riktigt skärpt. 

 

 

 

 

Och ja, det är skitsvårt att filma och träna och belöna samtidigt.

(Applådera gärna vår snygga tysksväng.)

 

 

 

 

FILM!
Med mycket svammel och skak, och så ser man ju knappt hunden. Men ändå; FILM!

 

Herregud vad jag älskar den här hunden ♥

Jag och Billy trotsade både väder och min akuta smärta i ryggen (har legat paralyserad av smärta och plågor sedan igår. Kul liv etc...) och åkte till Karlstad Brukshundklubb för att delta i sista omgången av agilityserien. Det var vi och cirka 10 andra ekipage där, så det var ganska snabbt avklarat.

 

Banan var lång och svår och blöt, och vi gjorde den i ultrarapid. Billy blev nästan sur över att jag tog det så långsamt, men han hade skitbra fokus och hindersök och gjorde allting SÅ JÄKLA BRA! Jag tror att vi blev felfria, det kändes i alla fall så. Möjligtvis att vi fick tidsfel, men det gör mig inte det minsta. Jag fick i alla fall inte reda på något resultat. Typiskt!

 

Jag tänkte att jag skulle komma ihåg banan, för att den kan vara bra att träna på så småningom. Men eftersom min hjärna uppenbarligen inte jobbar efter klockan 19 på vardagarna gick det sådär:

 

 

Idag har vi varit ute på Hammarö och tränat agility tillsammans med Bingo och Lovisa.

Billy fick en genomkörare, men ingen intensivträning. Mest bara lite koll på följ och fokus på kontaktfält, gungbrädan och säcken. Gött att han fixar det utan tveksamheter nu. Och slalomen gjorde han finfint.

 

I morgon är det sista omgången av agilityserien, och jag är inte helt säker på att vi kan vara med. Eventuellt sitter jag och hundarna i bilen på väg till Halland i morgon på kvällen... 

Ivans rallykurs är officiellt slut, och han har varit överraskande duktig på allt. Kanske är det så eftersom man har ganska låga förväntningar på Ivan, eftersom han mest bara har varit engagerad i olydnad hittills i livet.

 

Han har i alla fall varit en stjärna, med fantastiskt fotgående och kalasbra kontakt och ett följ som är alla tiders. Han är grym på vänstersvängar och slalom och kan sitta i alla möjliga vinklar. Vi kan till och med göra tysksvängen utan att trassla ihop oss och trilla omkull.

 

Jag är mycket, mycket imponerad av vad den här lilla rallyryssen har lärt sig under de här veckorna. Duktiga, duktiga Ivan! Det har varit så himla skönt att hitta något som passar honom och där vi kan jobba tillsammans. 

 

Just nu pågår dock rally av en helt annan sort här hemma:

 

I morse packade jag in hundarna i bilen och åkte ut i skogen - fortsättningskurs i viltspår stod på schemat. Billy är spårhund, och Ivan var bara med som cheerleader. 

 

Billy gjorde ett skitbra jobb! En oturlig tabbe från min sida var att släppa spårlinan (vi var på varsin sida av ett träd) medan han galopperade i väg i spåret, precis vid återgången. Jag hann givetvis inte i kapp, så det blev en liten detour. När vi väl var tillbaks vad det superspårande utan minsta tveksamhet resten av vägen. Han är verkligen GRYMT duktig!

 

(Bild från Andeless)
 

 

Min fina, röda superjätte. ♥

Ikväll har vi provat på undervattensport!
Hehe.
Nejdå, bara väldigt blöt agility i ihållande regn.

Fy! sa farbror Brun och gick in och la sig i buren. (Bara det säger väl allt, han hatar buren)

 

 

 

 

Idag har vi alltså debuterat på agilitybanan, i form av träningstävling på hemmaklubben.

Innan första starten var jag orolig för att Billy skulle:

• Skälla ut domaren
• Ta tillfället i akt och dra iväg på ett ärevarv i publiken
• Vägra gå upp på (eller hoppa av mitt på) gungbrädan
• Fuska på A-hindret och hoppa över kontaktfälten
• Smita i starten
• Passa på att smita vid målgången

Inte en endaste av de här punkterna blev verklighet. 

I stället hade jag en supertaggad Billy som var fokuserad på banan och sökte hinder, och som dessutom trodde att utmaningen var att hoppa så många hinder som möjligt. Därför hoppade han flera av dem två gånger (utom A-hindret, som han glad i hågen tog fem gånger - helt överlycklig).

Jag är SÅ GALET NÖJD med honom, han är så himla glad och lycklig inne på banan och han har verkligen jätteroligt. Han tvekade inte på gungbrädan, trots att det var den läbbiga varianten som låter mer och är smalare än den han är van vid. Han älskade som sagt det nya A-hindet, som han aldrig har provat förut. Min handling i första klassen var verkligen asdålig, jag kunde ha varit mycket tydligare och haft en bättre plan - det var till stor del därför han hoppade fem eller sex av hindrena fram och tillbaka (till liten del för att det var tydligen var superskoj). Slalomen var en tolva och han gjorde den väldigt, väldigt bra. Duktiga Bill!

 

Nu har jag en trött hund som ligger pannkaka i soffan. Han har bästa fleecetäcket på sig och är så mysig och nöjd med livet att mitt hjärta nästan spricker.

 

• Bättre vägar, tydligare handling
• Sänk tempot (ja, det är sant. Tidsfel är bättre än uteslutning)
• Ta en paus efter 6-8 hinder (tänk halvhalt)
• Om möjligt; blockera A-hindret

Resultat:
Väldigt diskad i båda klasserna.

På lördag ska vi tävla, jag och Billy.

Jag kommer väl typ vara ett vrak. Och då är jag inte ens det minsta nervös för själva banan och starten, utan för allt runt omkring. Jag har ju inte en aning om hur det går till när man tävlar agility. 

Nåväl, vi får väl prova och se om vi lär oss något. (Försöker låta lite lugn och sansad här)

Vi har i alla fall tränat senast idag (även i lördags), och här kommer en sammanfattning:

• Billy är helt jäkla fantastisk. Jag är så gruvligt imponerad över hans skills.
• Han har blivit så himla säker på slalom (pris ske lov att jag kom på att jag skulle ge honom två kommandon där), idag gjorde han en 8-pinnars helt klockrent och i bra tempo.
• Vi har inga som helst bekymmer med säcken längre. WOHO!
• Ibland kan han tycka att vippbrädan/gungan är läskig, medan han ibland gör den på eget initiativ. Lite lurigt där alltså. Jag hoppas verkligen att de har en bra och stadig gunga i Örebo... 
• Efter halva banan måste jag vara skittydlig i min handling, för när han är uppe i tempo och energi behöver han verkligen tydliga direktiv för att inte spinna iväg helt och hållet.
• Vi har kört en hel del kvick hinderhandling och han har oftast stenkoll. Hinderna kommer inte att stå lika tätt och komma lika snabbt på tävlingen som vi har tränat, och det är i alla fall en tröst.
• Vi kommer att behöva slipa lite mer på A-hindret (som han tycker är jätteroligt) innan tävlingen, för där fuskar han med kontaktfälten, särskilt på vägen ner. Balansbrädan är däremot han skitbra på. 
• Jag är lite orolig för att han kommer skälla på domaren och försvinna ut från banan. Det vore ganska pinsamt...

Den här lilla russinbullen har varit på kurs idag:

 

Och han var så himla duktig!
De andra hundarna som är med är stora, så han kombinerar rallylydnad med terapi.

 

Billy tycker inte om burar. 

Vi har ägnat många timmar åt terapi.

Han har liksom accepterat deras existens, och han förstår att när man åker bil så åker man i buren. Och inte ens då tycker han om det. Så att försöka ha Billy i bur någon annan gång än i bilen är bara att fetglömma. 

 

När Ivan var valp hade vi en gallerbur i vardagsrummet, för att Billy skulle vänja sig vid tanken och för att Ivan skulle få bilda sig en egen uppfattning.

I buren låg alla hundleksaker och tuggisar.

På toppen av leksaksberget låg Ivan.

På utsidan av buren stod Billy och skällde.

 

Men!

Att träna på att vara i buren är en alldeles utmärkt sysselsättning att ägna sig åt när matte har lunginflammation och inte får gå ut. Eller anstränga sig. Eller ha ens det minsta roligt. Så vi har tränat lite till och från de senaste dagarna. 

(Varning för flummig matte. Ha lite överseende för feber osv)

 

 

Efter att skickat iväg hundar och make på DP-träff med samling klockan 10.00, och själv ha legat hemma i sängen hela förmiddagen, blev jag hämtad och körd till brukshundklubben. Uppfödarna hade anlitat the very best agilitytränare in the world (den bästa jag har tränat för i alla fall) för att lära åtta pigga dvärgpinnar grunderna i agility. 

 

Jag skulle ta det "lugnt" och träna lite slalom i lugn och ro, intalade jag mig själv. 

Jo, tjena.

Några timmar senare = helt slutkörd. 

 

Billy gjorde i alla fall sitt livs bästa slalom idag. Jag ville grina av stolthet. Dessvärre var det typ 0 personer som såg det och kan intyga. Kul på hjul. 

Jag började i alla fall med fyra pinnar, och insåg att jag kunde lägga till ett "hit". Alltså "Slalom" = in och "hit" = ut. Och Billy ba: JAHAAAA, är det såhär du vill att jag ska göra? Men säg det då!

Efter fyran tog vi en paus, och sedan provade jag åttan. Och med hjälp av mitt hit så gör han det helt fantastiskt bra - vi provade tre gånger och han gjorde alla rätt alla gånger ♥

 

Förutom att han är grym på slalom och alldeles fantastisk och underbar, är han dessutom snabbast av alla. Han kammade nämligen hem segern i DP-racet i år igen. 

Mammas finaste pärla!

Och Ivan då?

Jorå, han höll ut riktigt länge. Sen fick han punka på hjärnan och var alldeles för upptagen med att försöka ligga med sin syster, reta gallfeber på husse och störa de andra pinnarna som fortfarande höll på med olika övningar. Så Ivan fick time out en stund.
Han kom sexa i racet, den lille plutten. 

 

Dagens roligaste:
Stilstudien och jämförelsen mellan Ivan, Ivans mamma och Ivans syster när de sprang. De har samma teknik allihopa; marknära bowlingklot. Hahaha. Underbart!

Bilder från dagen finns här. 

Jag är så himla stolt över Billy!

Han är verkligen imponerade bra på att spåra. Vi har aldrig gått någon kurs i viltspår, men vi har provat några gånger tillsammans med uppfödarna och några fler gånger på egen hand. Billy var faktiskt skitduktig redan första gången, och kursen i personspår har skärpt hans spårsinne ytterligare. 

 

 

Idag la jag ett spår vid halv ett, och klockan sex åkte vi ut för att leta upp bambis fot. 

Jag brukar släpa skanken några meter innan jag börjar bloda, så även idag. Sedan insåg jag att jag hade glömt snitslar, men man tager vad man haver och jag snitslade med två bajsbåsar. Så himla elegant..!

 

Det blev en vänlig böj och en skarp vinkel, totalt cirka 250 meter i ganska kuperad terräng (i uppförssluttning och massor av blåbärsris). Ungefär 10 meter innan blodspåret började (och 5 meter innan klövspåret började) fick Billy byta om till arbetskläder, och sedan började han att arbeta ganska snabbt. Först gick han förbi blodspåret någon meter, men han var snabbt tillbaka och tog upp det. Sedan var det ingen tvekan om saken, jag fick bromsa honom emellanåt och han hade stenkoll på läget. Jag har förresten aldrig provat så lång liggtid förut, därav det ganska korta spåret. Några, kanske tre-fyra, gånger gick han av spåret någon meter för att sedan gå tillbaka och fortsätta. Det märks att han är noggrann och koncentrerad, och det är så roligt att se..!

 

Han är inte så himla intresserad av skanken när han väl har hittat den, så jag brukar ha reservgodis i form av kyckling med mig. Det är fortfarande jätteviktigt att jag visar att uppdraget är slutfört, och han har blivit mycket bättre på att sluta spåra när spåret är slut. Snabbt ombyte till vardagskläder och en rejäl belöning är rätta takter. :)

Idag hade dessutom pissmyrorna hittat skanken innan Billy gjorde det. Urk!

Jag hoppas att jag vi kan få en tid att göra anlagsprovet snart. Till helgen är det DP-träff, då ska jag prata med Ingela om det. Då är det dessutom DP-race OCH agilityträning, och det ska bli jätteroligt! Jag skulle tro att det blir någonstans mellan 10 och 15 pinnar som träffas - varning på stan med andra ord. :)

Eftersom Ingela var så himla snabb på att undersöka möjligheterna att göra anlagsprov med Billy, så har vi varit ute och tränat på att leta upp bambis fot nu på kvällen.

 

Jag la ett spår direkt efter jobbet, och nästan fem timmar senare åkte vi ut.

Det var ganska längesen vi viltspårade, så spåret var bara 200 meter långt. Han tog upp det väldigt snabbt, jag körde på stilen "Nämen här går vi skogen och råkar ha spårsele på, inga konstigheter alls" och lät honom plocka upp spåret helt själv (försöker alltså att tänka sökruta i stället för upptramp och bara se vad som händer). Och det gjorde han minsann! Han fick vittring och satte av i en rasande fart, och jag fick hålla in honom ganska bestämt för att han inte skulle galoppera. Vid första vinkeln gjorde han ett litet omtag och gjorde en volt (hästspråk alltså, inte akrobatik), men sedan bar det av ut i lingonriset och det var inga tveksamheter alls.

 

Han blir inte helt överlycklig när han hittar bambis fot, och vill hellre ha annan belöning än själva klöven. Men nu kan han i alla fall förstå att jobbet är klart och spåret är slut där, vilket är väldigt skönt. 

 

Finaste Bill - han är så himla duktig! ♥