Eftersom Ingela var så himla snabb på att undersöka möjligheterna att göra anlagsprov med Billy, så har vi varit ute och tränat på att leta upp bambis fot nu på kvällen.

 

Jag la ett spår direkt efter jobbet, och nästan fem timmar senare åkte vi ut.

Det var ganska längesen vi viltspårade, så spåret var bara 200 meter långt. Han tog upp det väldigt snabbt, jag körde på stilen "Nämen här går vi skogen och råkar ha spårsele på, inga konstigheter alls" och lät honom plocka upp spåret helt själv (försöker alltså att tänka sökruta i stället för upptramp och bara se vad som händer). Och det gjorde han minsann! Han fick vittring och satte av i en rasande fart, och jag fick hålla in honom ganska bestämt för att han inte skulle galoppera. Vid första vinkeln gjorde han ett litet omtag och gjorde en volt (hästspråk alltså, inte akrobatik), men sedan bar det av ut i lingonriset och det var inga tveksamheter alls.

 

Han blir inte helt överlycklig när han hittar bambis fot, och vill hellre ha annan belöning än själva klöven. Men nu kan han i alla fall förstå att jobbet är klart och spåret är slut där, vilket är väldigt skönt. 

 

Finaste Bill - han är så himla duktig! ♥

 

Då vill han sitta i knä eller ligga på soffans ryggstöd och bli killad och klappad och borra in sin nos i håret i nacken och få pussar på kinden.

Sen, när han är färdiggosad lägger han sig bredvid och rullar ihop sig till en kanelbulle och somnar.

Det är så mysigt att jag bara smälter.

Älskade hund!

Jag vill verkligen understryka att Billy är allt annat än aggressiv och att vi fick hetsa honom lite innan han markerade på det här sättet. Dessutom är det som fastnar på bild bara en tvåhundradels sekund av vad som händer. Före, efter och under plåtningen skötte han sig alldeles utmärkt och jag kan utan några som helst problem ta saker från honom om jag vill, även om det är något så smarrigt som ett kycklingben.

Vi avslutade dagen med att träna agility.

Åh, vad roligt det var!

Billy fick träna kontaktfält, som han fuskar med ibland.

Ivan fick träna starter, som han fuskar med ibland.
Båda hundarna var superduktiga! 

Efter första rundorna tog jag fram en minidummy som vi fick av Phia och Heffa (det är egentligen en nyckelring, men har en väldigt passande dp-size) och testade den som belöning. Så himla lyckat! Båda hundarna tände till ordentligt och både jagade och kampade och busade. Så roligt! 

Snart ska jag börja träna slalom med Billy igen.
Jag klurar på vilken metod som är bäst, 2+2 eller bågar..?

Ivans nos är en följetong här i bloggen.

Juni




Mars






Oktober:

Eller i alla fall sedan den började tappa pigment. Att färgen kommer tillbaka innebär att han inte har vitiligo, utan att teorin om kalciumnivå i förhållande till könshormon inte är helt otippad ändå. Jag vet inte riktigt varför färgen kommer tillbaka, men jag hoppas att det har med fodret att göra. Nu för tiden får hundarna i sig mer kalcium än tidigare - både i form av kött, ost och annat smarrigt, de äter sin fiskmat och äter rå fisk eller kyckling (oftast med ben) minst en gång i veckan.

De håller dessutom formen fint, även om Ivan skulle behöva bli lite rundare. Han är en spinkis, men börjar få lite mer hull och muskler nu. Båda hundarna är blanka i pälsen och mår som små prinsar.

Det konstigaste av allt i matväg är att båda hurna är helt besatta av Frolic (!!?). Frolic som verkligen inte är det bästa en hund kan äta, och mina är helt tokiga i det. De får det såklart bara som belöning, och pyttelite, men om de fick välja mellan Frolic och annat godis hade de lätt valt Frolic...

Nåväl. Den här veckan ska jag ta en ny nosbild på Ivis, det är ganska precis 3 månader sedan jag gjorde det sist, och det är stor skillnad. Här är förra nosrapporten.

Jag längtar.

De senaste två månaderna har har varit ganska jävlig. Han utmanar Billy (och oss!) och muckar gräl och markerar inomhus. Han är en ganska kul typ annars, dock.

Tills han är kastrerad får han ha höftskynke emellanåt.

Konstigt nog tycker han att det är riktigt trevligt.